Ovanligt arg och politisk Neil Young i Stockholm

ROCKBJÖRNEN

Så bra var Neil Young på Stockholm Music & Arts

Neil Young är både arg och glad och får Crazy Horse att svänga som Crazy Horse sällan har svängt.

Som vanligt står man bara och gapar och är glad för att få vara med.

När Neil Young väljer att spela med Crazy Horse, komptrion som kanadensaren anlitat från och till sedan sitt andra soloalbum ”Everbody knows this is nowhere” 1969, är det inte för att han vill ha tillgång till de bästa tillgängliga musikerna.

Crazy Horse är långt ifrån det bandet. Young spelar med Crazy Horse när han vill rocka, när han är ute efter ett allt annat än graciöst och tajt men helt unikt slags oväsen som han inte har lyckats komma åt med några andra musiker.

Således torde det vara vanskligt att byta ut någon liten del i den kemi som är Neil Young & Crazy Horse, men när basisten Billy Talbot tidigare i år drabbades av en mildare stroke och tvingades lägga alla turnéplaner valde Young att i stället ta in en annan mångårig vapendragare på bas, Rick Rosas.

Då Talbot, till skillnad från Rosas, även brukar sjunga kör har Young på den här svängen – i mycket en ersättningsturné för den runda som fick ställas in i fjol när gitarristen Frank ”Poncho” Sampedro råkade klämma fingarna i en bildörr några timmar före konserten på Way Out West i Göteborg – med sig två souliga körsångerskor från New Orleans, Dorene Carter och YaDonna West.

Och verkligen inget ont om Talbot men vad vi får i Rosas och körsångerskorna är ett Crazy Horse med lite lättare klipp i steget och fler nyanser. I långa stycken det bästa av två Young-världar.

Det är en ovanligt arg och politisk Neil Young vi möter. Setet skulle kunna tolkas som en reaktion på det instabila världsläget, med låtar som ”Living with war”, ”Cortez the killer” och ”Rockin’ in the free world” som tar sig an krig, kapitalismens rovdrift och den eskalerande miljöförstöringen.

Men den gamle hippien möter som så ofta mörkret med kärlek och hopp, och är dessutom på strålande humör. Inte minst när han frågar sin träindian Woody vilken låt han ska spela.

Och det är måhända inte för alla men jag älskar när Young och ”Poncho” gnisslar sina gitarrer mot varandra i långa, böljande tiominuterssjok, för det är så lite modern rockmusik som tillåter sig att vara så levande och fri i formen.

Neil Young och Crazy Horse var ännu bättre förra gången i Stockholm, i Globen 2001, och det finns alltid en liten frustration över allt den kanadensiske kufen inte spelar. Särskilt i kväll när vi är en hårsmån från att få höra ”Down by the river”.

Men ändå: att denne man, och detta band, fortfarande förmedlar den här sortens kraft är så djupt rörande att man ännu en gång vinglar till lite på bron in till stan.

Så bra var Neil Young – låt för låt

Love and only love

17 minuter utsökt ”Ragged glory”-larm. Young och bandet kurar direkt ihop sig i klassisk Crazy Hose-formation framför trumsetet.

Powderfinger

Ett av Youngs allra mäktigaste Crazy Horse-epos. Helt rostfri efter 35 år.

Standing in the light of love

Outgiven rocker om girighet och oljebovar som Young spelat ett fåtal gånger sedan livedebuten 2001, men publiken hugger refrängen direkt.

Days that used to be

Mer ”Ragged glory”, med lite vemodigare temperament. Kören presenterar sig.

Living with war

Mer lågmäld ilska över sakernas tillstånd. God tanke, ordinär låt. En synth hissas ner från taket till ”Poncho”. Kvällens showmoment.

Love to burn

1990 års album ”Ragged glory” är plattan för kvällen. 20 minuter gitarrduell and I love it.

Name of love

Finstämd Crosby Stills Nash & Young-låt som smälter in i setets fredstema.

Blowin’ in the wind

Young med munspel, akustisk gitarr och en evigt aktuell låt av hans kompis Bob. Fint.

Heart of gold

Kvällen är så vacker som sommaren kan bli i Stockholm och Neil Young sjunger en rockklassiker. Man kunde ha det sämre.

Barstool blues

Personlig ”Zuma”-favorit som hörs allt för sällan. Enda numret i kväll som känns för kort.

Psychedelic pill

”A song fo all the beautiful women out there”. Titellåten från näst senaste albumet är helt OK tiotals-Neil.

Cortez the killer

Ett av de stora Young-mästerverken som rullar ut med grandios balans och skönhet i kväll. Monumentalt.

Rockin’ in the free world

Den förbannade, politiske Neil Young som bäst i en odödlig salva med uppdaterad text om polisvåld och oljeindustrin ondska.

Extranummer:

Who’s gonna stand up and save the earth

Hippie-Neils helt nya låt är en kanske inte odödlig men mysig peace in the valley-final på aftonen.

ARTIKELN HANDLAR OM