Bastrumman är frontfigur i The Lumineers

ROCKBJÖRNEN

Så många får konserten på Annexet

1 av 2

Sångaren i The Lumineers ­heter Wesley Schultz.

Men frontfiguren heter någonting helt ­annat.

Låt mig presentera: Bastrumman.

The Lumineers debut kom ­redan våren 2012 utan att göra mycket väsen av sig. Men sedan dess har Colorado-kvintetten sakta tagit över radioapparater världen över.

Du har också hört den. Även om du inte vet att det är Lumineers låt. Det räcker att jag säger ”Ho hey” så vet du vilken jag ­pratar om.

Konceptet återanvänds

Framgångskonceptet från hitten – bastrumma, tamburin och kör – återanvänds flera gånger under konserten. Det går utmärkt att hojta ”Ho Hey” och stampa fötterna i golvet till varje refräng. Wesley Schultz kraxar sig igenom låtarna. I bland byter han ut ”Ho hey” mot ”Wo-ho, a-ha”.

Bastrumman spelar huvudroll­en hela kvällen. Faktum är att den tillägnas ett alldeles eget hyllningsparti, då den placeras längst fram på scenen. Varför skulle den inte? Lumineers har ju Bastrumman att tacka för så mycket.

På randen till studentspex

När bandet skruvar ner tempot, som i ”Dead sea” och ”Duet”, vinner de däremot på sin gulliga ­direkthet. Men med försvinnande få undantag låter Lumineers som om Moneybrothers kompmusiker från tidigt nollnolltal startat ett coverband med ett enda mål: att klä Bob Dylans ”Subterranean ho­mesick blues” i hängslen och hatt. Det är folkrock på randen till studentspex som fortsätter hela vägen in i call and response-kaklet ”Big parade”.

The Lumineers

Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 2 000. Längd: 1 timme och 15 minuter. Bäst: Cellisten Neyla Pekarek. Sämst: Att alla bandets låtar är stöpta i exakt samma form.

ARTIKELN HANDLAR OM