Det här låter fruktansvärt

avMarkus Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:

Det gäller att hålla för öronen när Madonna spelar sönder sina egna låtar

1 av 4
Madonna spelar de stora hitsen i nya märkliga versioner som gör dem plågsamma att lyssna på. När allt är slut känns bara lättnad.

TEL AVIV. Kom igen...

Vilken salig soppa.

Madonna verkar helt vilse i plymen.

Hur ska man sammanfatta det här?

Det går inte.

Finns det över huvud taget något positivt?

Jo, det visuella bombardemanget under den första tredjedelen av konserten är visserligen obegripligt, men snyggt. Det är mer som vinjetten till djävulska seriemördarfilmen ”Se7en” än discopop på MTV.

Men för att uppskatta munkkåporna och korsen och pistolerna och blodet och den lilla soffan som pendlar från ena sidan av scenen till den andra och lindansen? så måste man hålla för öronen. Hårt.

Vals på piano

Det låter fruktansvärt. Madonna manglar med stor koncentration sönder sitt material i nummer efter nummer.

Låtarna från nya skivan ”MDNA” är väl en sak. Där finns det inte mycket att förstöra.

Men jag tänker på de gamla hitsen och paradnumren som ofta presenteras i helt orimliga versioner.

”Like a virgin” som pianovals? ”Papa don’t preach” som ett dovt och plågsamt drön? ”Open your heart” som, inte vet jag, ett cirkusnummer?

Låtvalet går över huvud taget att diskutera. Det finns väl minst två dussin mer passande spår än ”I’m addicted” och ”I’m a sinner”?

Och varje gång som Madonna trampar fram med sin elgitarr hukar jag mig bakom dataskärmen. Det är inget gott tecken. Det är lika olycksbådande som när Döden dyker upp i Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”.

Man vet att det kommer att göra ont i öronen. Man vet att man ångrar att man inte tog med sig öronproppar. Man vet att ”Madge” helst inte ska pudelrocka.

Vaknar för sent

Lägg till att Madonnas scennärvaro och publikkontakt är precis lika kall och obefintlig som på förra turnén. Konserten är ett sammelsurium av märkliga stilbrott och tomma provokationer.

Med tanke på Madonnas historia, status och låtmaterial är spelningen chockerande stel.

Först i näst sista låten, ”Like a prayer”, visar hon hur enkelt och lätt kvällen skulle kunna bli något annat, något större och bättre och mer sevärt.

När Madonna tänder till framför den stora gospel­kören känns hon äntligen som en banbrytande världsartist igen. Där rusar hon åter igen ifrån alla sina eventuella kopior och efterföljare.

Men det är så dags.

När konserten slutar kommer det som en stor, stor lättnad. Golgatavandringen är äntligen över.

Inte värt en lång resa

På plats i Tel Aviv

Jag åkte till Tel Aviv för att se Madonna. Det är rätt långt hit, drygt hundra mil bara från mellanlandningen i Istanbul.

Men showen är inte värd en resa. Den förtjänar knappt ett jämfotahopp över tröskeln.

Förut var Madonna drottningen av pop. Men just nu känns hon som drottningen av ingenting.

Shalom.

Madonna

Världspremiär: Ramat Gan Stadium, Tel Aviv. Publik: 32 000 (fullsatt). Längd: Runt två timmar. Bäst: ”Like a prayer” och när ”Holiday” spelas i högtalarna efter konserten. Sämst: Vet inte var jag ska börja. Fråga: Vad är det här?

Så många minus får låtarna

Girl gone wild

Vinröda munkåpor rycker i klockrep. En explosion av religiös symbolik. Sedan en låt där basen dränker allt.

Revolver

Rapstjärnan Lil’ Wayne medverkar på bildskärmen, iförd prästkläder. Under tiden går Madonna omkring och låtsas avfyra en pistol.

Gang bang

Pang pang och helikopterljud. Blod och hjärnsubstans sprutar och blaffar på bildskärmen. ”Madge” åker omkring i ett litet rum med ett kors på väggen. Hon grenslar en soffa och skriker ”Die, bitch”. Ett värdelöst och obegripligt effektsökeri.

Papa don’t preach

Kort domedagsversion av den söta 80-talshiten som slutar med att dansarna knyter ihop Madonna till ett litet paket.

Hung up

Discolåten och ABBA-samplingen dränks i missljud. Alla går på lina, fram och tillbaka. Mer teater än musik.

I don’t give a...

De tre prästmupparna från konsertens inledning återvänder och mässar om att de inte bryr sig ett skit. Madonna promenerar in med gitarr och drar i väg några hårdrocksriff. Musiken? Dynga. Det här bådar inte gott...

Express yourself/Born this way

Konserten ändrar karaktär. Från mörk och diabolisk till kulört. ”Madge” liknar en blandning av trumsoldat och marängtårta. Lite kul att hon väver in Lady Gagas ”Born this way” i numret, som ju anklagats för att vara ett plagiat av ”Express yourself”.

Give me all your luvin’

Poänglöst shownummer med trumpojkar och förbannat mycket bank bank.

Turn up the radio

Vad fan är det här? Madonna återvänder med gitarren i högsta hugg och gör en rockeuroversion av singeln från senaste albumet ”MDNA”. Madonna och en elektrisk gitarr är hittills en lika osmaklig kombination som gödsel och rostat bröd.

Open your heart

Vad fan är det här? Ett pausnummer i Eurovision song contest?

Sagara jo

Vad fan är det här?

Masterpiece

Madonna förklarar varför hon börjar sin turné i Tel Aviv – konflikten i Israel måste få ett slut. Då kan det tydligen bli fred på jorden. Sympatiskt budskap, hopplöst trist låt.

Vogue

Som musikvideon fast med nya kläder. Första gamla hitlåten som låter som sig själv. Ren nostalgi. Men just nu får man vara tacksam för det lilla.

Candy shop/Erotic

Det pågår något erotiskt och syndigt på scen. Men allt känns lika intressant som en tv som står på bakgrunden medan alla är upptagna med annat.

Human nature

Får triphop – en genre med långsamma och slöa beats som skulle kunna säljas som bedövningsmedel – att framstå som en klang- och jubelförställning. Gud, hur länge är det kvar?

Like a virgin

Går i valstakt. Jag upprepar: i valstakt.

I’m addicted

Viss trancefrenesi uppstår...

I’m a sinner

... sedan plockar Madonna fram gitarren igen. Öronbedövande tråkigt.

Like a prayer

Gospelkören träder in. Fantastisk låt. Fantastisk. Men också irriterade att Madonna först i näst sista låten visar hur bra och stor konserten kunde ha blivit om hon hade haft ett bättre omdöme.

Celebration

Ett godkänt gymnastikpass med höga knän.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM