Imponerande spelning av en 73-åring

ROCKBJÖRNEN

Beatles-stjärnan lyckas igen – så bra var Paul McCartney på Tele2 Arena

1 av 8

Hatten av, igen.

När Paul McCartney flyttar sin show från festivalrusiga Roskilde till en mer påläst inomhuspublik i Stockholm blir det lika lysande men på ett lite annat sätt.

Det finns givetvis så vansinnigt mycket att välja på ur just den här artistens katalog. Frågan är om det finns någon starkare låtkatalog än Paul McCartneys över huvud taget.

Så givetvis saknar alla 23 579 här i kväll förmodligen flera favoritlåtar var.

Men jag har oerhört svårt att tro att någon efter två timmar, 45 minuter och hela 40 nummer går hem besviken.

För det McCartney och hans fyramannaband bjuder på i kväll är en lika generös som gedigen genomkörning av alla riktigt centrala delar i hans 53-åriga (!) karriär som skivartist.

Och han gör det med så mycket värme, känsla och omsorg för detaljer att det inte går att bli annat än imponerad.

Imponerande för en 73-åring

Det händer att han får kämpa med de högsta tonerna men annars är det mycket sällan man tänker på att det är en 73-åring som står på scen.

Och det händer oftare att allt det där som har hänt på vägen adderar något till låtarna. I ”Here today”, låten om allt det där han aldrig fick sagt till John Lennon, gör skörheten i stämman och det enkla akustiska gitarrspelet bara upplevelsen av den vemodiga sången starkare.

George Harrisons ”Something” blir på samma sätt en lika central pjäs i föreställningen i kväll som när jag såg McCartney frälsa Roskildefestivalen i lördags. Den börjar på ukulele och slutar som en powerballad där det lilla bandet låter betydligt mer än de ser ut.

Annars visar den här inomhusversionen av showen upp delvis andra kvaliteter än de som bjöds på den danska megafestivalen. I kväll spelar McCartney för fansen, i många fall den sort som vuxit upp med hans musik ända sedan The Beatles heydays. Det är en publik som kanske inte får allsången att dåna lika ymnigt i ”Let it be” men å andra sidan känns det i luften hur mycket den här låtskatten har betytt för alla som är här i kväll.

Inte minst kommer flera av showens finsmakarnummer betydligt bättre till sin rätt. Somligt av det nyaste hade han kunnat stryka men Wings-låten ”Nineteen hundred and eighty-five”, som nog för övrigt gav Björn och Benny en och annan idé när det begav sig, når med sina snitsiga finesser fram betydligt bättre än på den danska åkern.

Och om vi snackar Wings: minimusikalen ”Band on the run” har jag sällan hört starkare än i kväll.

Jonglerar med instrument på scen

”Macca” växlar flitigt mellan sin klassiska Höfner-bas, flygel, en psykdelisk orgel och akustiska och elektriska gitarrer och när han slänger in en liten snutt av Jimi Hendrix ”Foxy lady” i slutet av ”Let me roll it” stiger den underskattade sologitarristen McCartney fram.

Men framför allt är han en showman, som med sin unikt otvungna entusiasm ledigt och rutinerat sjuder upp konserten till sista timmens dundrande klimax av oantastliga klassiker.

Till och med egentligen överjönsiga ”Ob-la-di, ob-la-da” går ner i kväll, bara för att Liverpools mest kända nu levande människa verkar tycka att det är så barnsligt kul att spela den.

”Vi måste dra, se oss nästa gång” säger han till slut, på oväntat bra svenska.

Bli inte förvånade om Paul McCartney menar det. Här verkar det finnas energi kvar för att rocka långt in i 80-årsåldern.

Alla låtarna:

Eight days a week

Save us

Got to get you into my life

One after 909

Temporary secretary

Let me roll it

Paperback writer

My Valentine

Nineteen hundred and eighty-five

The long and winding road

Maybe I’m amazed

I’ve Just seen a face

We can work it out

Another day

Hope for the future

And I love her

Blackbird

Here today

New

Queenie eye

Lady Madonna

All together now

Lovely Rita

Eleanor Rigby

Being for the benefit of Mr Kite!

Something

Ob-la-di, ob-la-da

Band on the run

Back in the USSR

Let it be

Live and let die

Hey Jude

Extranummer:

Another girl

Birthday

Can’t buy me love

Extranummer 2:

Yesterday

Helter skelter

Golden slumbers

Carry that weight

The end

ARTIKELN HANDLAR OM