”När de spelar stinker det mer öl än vanligt”

ROCKBJÖRNEN

Nöjesbladets Markus Larsson och fotograf Peter Wixtröm var på plats i Göteborg

Skoluniformen var självklart på när AC/DC spelade på Ullevi i Göteborg.

Så var kvällens konsert – låt för låt – med musikredaktör Markus Larsson.

Foto: Markus Larsson är på plats på Ullevi i Göteborg.

(Senaste inlägget först.)

For those about to rock (we salute you)

Ja, varenda AC/DC-konsert ska tydligen sluta så här. Efter att sista kanonen mullrat färdigt luktar till och med mina kläder krut.

Highway to hell

AC/DC:s motsvarighet till "Born to run".

Let there be rock

Här når showen sitt absoluta klimax. Ett över femton minuter långt crescendo. Angus Youngs evighetslånga gitarrsolo – det börjar på scenen, fortsätter på en plattform som hissas upp mitt i publiken, kulminerar i ett kombinerat rök- och konfettimoln och springar tillbaka igen – skulle fortfarande kunna åtalas för förargelseväckande beteende. Att han inte hostar upp lungorna efteråt av utmattning är obegripligt.

Whole lotta Rosie

Jättedockan Rosie grenslar rock'n'roll-tåget. En enda lång och rasande urladdning.

TNT

Oi. Oi. Oi. Fortfarande en rätt oöverträffad serenad om att supa och slåss.

You shook me all night long

Nu är all utfyllnad från den senaste skivan avklarad. Nu återstår bara ett pärlband av gruppens största extranummer. Först ut: en riffglad popklassiker om ett spektakulärt one night stand.

Anything goes

En av AC/DC:s bästa poplåtar från senare år.

Dog eat dog

Brann naturligtvis häftigare för, låt se nu, ungefär 30 år sen. Men showen borde innehålla fler liknande nummer som inte känns fullständigt sönderspelade. Som "Riff raff" eller "High voltage" eller "Sin city" eller "It's a long way to the top (if you wanna rock'n'roll)"...

War machine

Fogmassa.

Shoot to thrill

Gruppens motor och undanskymde hjälte, Malcolm Young, vevar igång ett av tidernas största actionriff. I mitten av låten utspelar sig rena rama masspsykosen på planen och läktaren. Och Angus spelar gitarr som en kåt tonåring.

Hells bells

En av gruppens mest seglivade liveeffekter – djävulsklockan – sänks ner från scentaket. Och Brian Johnson hoppar som vanligt upp och använder kläppen som lian. Scenen badar i rött. Man förstår varför skräckförfattaren Stephen King älskar gruppen. Riffet är lika hotfullt och laddat som en blodig slasherrulle.

The Jack

"We're gonna do a song about a dirty woman. She was so dirty she made Big Jack cry". Skriker Brian Johnson. Ni kan fundera ett tag på vem – eller vad – Big Jack är. Under tiden spelar Angus Young ett solo där han tar i så att han nästan ramlar. Sen strippar samme Young till han visar en kalsongbak med AC/DC:s logotype. Han rullar bland annat ihop sin skoluniform och runkar den fram och tillbaka mellan benen. Så fult. Så billigt. Så AC/DC...

Black ice

Ännu mer fogmassa.

Thunderstruck

Ett elektriskt stadiumrockmonster. Helt enorm.

Shot down in flames

Riffet är skräddarsytt för att muskulösa män ska få pumpa tatuerade armar i luften och skrika "yeah" eller "hey" eller "aaarrggh". Publikens respons blir därefter. Massiv. Till och med på pressläktaren börjar folk att spela luftgitarr rakt i mitt ansikte.

Dirty deeds done dirt cheap

Brian Johnson fortsätter att rossla oroväckande mycket när han springer ut på scenens ramp och förvnadlas till världens hesaste och mest atonala allsångsledare. Men den här släggan, från bandets absolut bästa och råaste skiva med samma namn, bankar sönder allt motstånd till molekyler.

Big Jack

Låtarna från senaste skivan "Black ice" kommer knappast att vara showens grundbult. Snarare en sorts fogmassa som fungerar som transportsträckor mellan de största klassikerna.

Back in black

Titelspåret från gruppens, låt oss säga tredje bästa album i karriären, är givetvis magnifik. Riffet är ju så tungt och klassiskt att den lätt skulle kunna springa rakt igenom Kinesiska muren.


Hell ain't a bad place to be

Kvällens andra låt är... stabil. Verkar som om kvintetten har en del mjölksyra som måste bort innan konserten ska explodera på allvar. Men det är å andra sidan 18 låtar kvar....

"Rock'n'roll train".

Volymen är så hög att det känns som att någon trycker in en påslagen svets i örat.

Kanon.

Den allt annat än politiskt korrekta och tecknade introfilmen har börjat rulla.

Vad den handlar om?

Tja, lättklädda rockbrudar går ner på sångaren Brian Johnson, leker med växelspakar och slickar på rockdemonen Angus Youngs spetsiga svans.

Bland annat.

Sen brakar ett helt j-a lokomotiv in på scenen och bandet där varenda medlem nästan är mindre än sina instrument är i gång.

Första låten:

plats. Klockan är snart kvart över nio. De spelar soulklassikern "Mustang Sally" i högtalarna och solen skiner och vågen har precis börjat rulla runt arenan. Det är med andra ord som vanligt. Stora utomhuskonserter ska arrangeras på Ullevi i Göteborg och ingen annanstans. Då slipper man regn och kaos och kyla och Stockholms Stadion.

Och publiken då? Jo tack. När AC/DC spelar stinker det mer öl än vanligt. Och en massa vuxna människor går omkring i blinkande djävulshorn av plast.

Vad kan vi då vänta oss?

Jo, precis samma konsert som när gruppen drabbade Stockholm i februari. Setlistan har inte förändrats en ynka millimeter.

Men det finns en viktig skillnad. Publiken kommer få mer av allt. Högre volym, maffigare scenbelysning och mäktigare kanoner i finalen "For those about to rock (we salute you)".

Showen kan nog enklast sammanfattas med två ord:

Full rulle.

Stay tuned.

ARTIKELN HANDLAR OM