Storslaget – och spretigt

avMarkus Larsson

ROCKBJÖRNEN

Madonna är som en elak lärarinna

1 av 3 | Foto: Andreas Bardell
Showen innehåller flera nummer där hon bevisar att hon förtjänar titeln som sin generations modernaste artist. Mend et räcker inte för att konserten ska bli spännande.

GÖTEBORG. Nåväl.

Det tog nitton år och var över på 2 x 120 minuter.

Men Madonnas efterlängtade, svenska livecomeback blev ingen monumental hit.

Showen är alldeles för spretig och ojämn.

Jag känner mig som en gammal, sliten och repig vinylskiva.

Ni vet, den där runda saken som snurrade drygt 33 varv i minuten och gärna förpackades i ett konvolut i fyrfärg.

Min kritik har fastnat och står och hackar i samma spår.

Men det är inte lätt att hitta nya infallsvinklar och perspektiv när man skriver om en show som inte förändras. Min så kallade tyckarmuskel börjar få svår mjölksyra.

För lite spänning

Jag har, om man räknar in fjolårets världspremiär i Cardiff som var något annorlunda, sett samma föreställning fem gånger vid det här laget.

Och det här är inte en show som tål så många repriser. Den är helt enkelt inte tillräckligt spännande och bra.

Förtjänar bättre

Folkmusiken är kanske det största frågetecknet. Att Madonna går utanför discoramarna och hämtar inspiration från andra scener och lägereldar än urbana dansgolv och klubbar är kanske nödvändigt.

Men just här skär stilbrottet i öronen. I ”oopa”-versionen av ”La isla bonita” känns det bitvis som att en elak lärarinna med långa naglar plågar sina elever genom att dra handen över svarta tavlan. Där reduceras poplegendaren till en tråkig kulturtant.

En noggrann regissör hade också klippt bort ”Evita”-balladen och alla r’n’b-nummer som härmar gamla Justin Timberlake-låtar. Samt låtit ”Into the groove” stå för sig själv. Mästerverket förtjänar nåt bättre än en massa hopprepsövningar för snorungar.

Nu blev kanske min lista med klagomål orättvist lång.

Showen innehåller ju flera nummer där Madonna verkligen befäster sin ställning som sin generations modernaste artist. Speciellt när några av hennes mest älskade popmelodier från 80-talet bäddas in i storslagna techno- och housearrangemang.

”Like a prayer” är till exempel helt... enorm.

Det kommer dröja länge innan vi får se nåt liknande igen.

ARTIKELN HANDLAR OM