Bruce har hittat hem

avMarkus Larsson

Springsteen öser på trots att läktarna gapar tomma

1 av 19

SEVILLA. En förhållandevis liten ­publik och tomma läktare.

Men det gör ingenting.

Springsteen uppträder ändå som om han spelar för flera ­miljoner människor.

Synen är lite märklig.

Scenen står mitt på gräsmattan för att dölja att arrangörerna inte har sålt tillräckligt många biljetter.

Läktare med tomma gap brukar åtminstone inte förekomma särskilt ofta när Bruce Springsteen turnerar i Europa.

Hur många som egentligen står och tittar i Sevilla är lite dunkelt. Det tvistar de lärde, konsertarrangören och vakterna på planen fort­farande om vid den här tidningens pressläggning.

Svärta och sorg

Men Springsteen brukar växa med motståndet.

Och den kvava värmen – det är 34 grader varmt när E Street Band går på efter klockan nio på kvällen – får inte energin att drabbas av vätskebrist och kramp.

Jag hade väntat mig något helt ­annat än de tre timmar som Springsteen fyrar av i den spanska hettan. Kanske ett mörkare och mer ned­tonat tema.

I intervjuer och på senaste albumet ”Wrecking ball” uttrycker han en arg frustration över sakernas tillstånd i USA och den växande skillnaden mellan under-, arbetar-, medel- och överklassen. Över hur rika företag och banker plundrar medborgarna på jobb och pengar, hus och hem.

Och svärtan och sorgen finns där. Den ligger och pyr under publik­jublet och högtalarnas decibelnivå. Och ibland slår den till rakt i ansiktet.

”Badlands” är direkt våldsam. ”Trapped” har sällan varit lika... kompakt. Och ”Candy’s room” kokar över av gitarrer och trummor som sänker hornen och tjurrusar.

Men överlag handlar det om upplyftande ”alla ska med”-rock. Inget fel med det eller att det ibland låter som ”happy hour” på irländska puben. Men Springsteen hade gott kunnat ersätta några av de bredaste folk­festerna – ”Darlington County”, ”Waitin’ on a sunny day” – med något kärnfullare och djupare. Han ­repade trots allt in ”The promise” under soundcheck i lördags.

Och vissa av extranumren börjar bli för mycket rutin, i alla för någon som sett onyttigt många Springsteen-fiestor genom åren.

Brinner och berör

Det är soulstunderna som imponerar mest. Det är när blåssektionen The E Street Horns, den svarta kören The E Street Choir och sångerskan Michelle Moore får skina som konserten verkligen brinner och berör.

Springsteen har alltid varit lika mycket soul som rock, framför allt som showman. Men även musiken hämtar hoppet och svetten och värmen och groovet och utlevelsen och gospeln från svarta hjältar som Sam Cooke, Sam & Dave, Jackie Wilson, Aretha Franklin och Smokey Robinson.

Det har aldrig varit tydligare än nu.

”The Apollo medley” och ”Rocky ground” är fantastiska. Och versionerna av ”My city of ruins” och ”Land of hope and dreams” är ännu större och ännu vackrare.

Jag har sett sämre Springsteen-premiärer. Jag har sett bättre. Men jag har aldrig blivit lika övertygad om att hans musik äntligen har ­hittat hem.

Eller rättare sagt – sin soul.

Fotnot: Bruce Springsteen spelar på Ullevi i Göteborg, 27 och 28 juli.

ARTIKELN HANDLAR OM