Gyllene Tider – med extra allt

ROCKBJÖRNEN

Nya albumet brassar på med flödande orgel och klacksparkande sommarpop

1 av 2 | Foto: ANDERS ANDERSSON
På nya albumet ”Dags att tänka på refrängen” försöker Per Gessle och hans kollegor i Gyllene Tider hitta tillbaka till bandets spexiga stil från ­tidigt 80-tal. Det är briljant och avväpnande, men onödigt endimensionellt ibland.

POP Det hedrar Gyllene Tider att de aldrig nöjer sig med att bara åka på återföreningsturné. De vill vara ett band så mycket de kan när de väl är det, fräscha upp konceptet, så inför varje ny ­sommarsväng kommer det alltid ny musik.

Precis som inför förra turnén 2004 slår de nu till med ett helt album.

Och möjligen är album­titeln inte bara en skojig ­referens till Per Gessles världsberömda talang för refränger utan också en ­indikation om att det här kanske trots allt är sista gången vi hör från Halmstads pärlor.

Mer komplicerat

Att spela lättuggade gamla hits om plugget och pop och bio som man skrev när man var 21 är i dag inget problem för en femtioplussare men att ta en ny sväng om ytterligare 9–10 år, när folkpensionen närmar sig, blir möjligen mer komplicerat.

Så kanske är det därför som Gyllene Tider har gått in för att på den här skivan vara så mycket Gyllene ­Tider som det alltjämt ­bara är möjligt.

Gessle brassar på med sommarstämningar och sin gamla hemsnickrade tonårsstockholmska. Skivan badar i popreferenser och blinkningar till bandets egen historia och Göran Fritzons Farfisa-orgel får flöda nästan fritt.

Uppsluppet

Inte minst försöker Gessle hitta tillbaka till bandets riktigt tidiga, spexiga sida. ”Morgondopp” rimmas med ”elva-kopp” och ­atmosfären är allmänt uppsluppen. Ibland är det briljant och avväpnande, ibland blir texterna så klacksparkande att de ­nästan känns som Gyllene ­Tider-parodi.

Om Gessle delvis lät sin då glödheta solokarriär färga stämningen på förra ­albumet ”Finn 5 fel!” är alla låtar här skrivna med Gyllene Tider, eller Gessles bild av vad Gyllene Tider är i dag, i åtanke.

Men en stor anledning till att album som ”Moderna tider” och ”Puls” har åldrats så förbluffande väl var just Gessles förmåga att kombinera det fyndigt popsmarta med det uppriktiga och ­inkännande.

Den mixen finns här också, men viljan att leverera en så rejäl dos Gyllene ­Tider-upplevelse som möjligt får bandet att ibland kännas onödigt endimensionellt.

Händig man

Samtidigt: Vi har givetvis att göra med gediget pophantverk. En händig man gör jobbet ännu en gång och hans gamla kompisgäng verkställer med bravur.

”Dags att tänka på ­refrängen” är ett helt okej popalbum eller en föredömligt påkostad turné­souvenir, beroende på hur man ser det.

➕ på låtarna

Det blir aldrig som man tänkt sej

Oväntat rockig öppning, ­powerpop med vuxen­poäng. Nåt slags applåd för rimmet ”Du stod på fyllan bakom hyllan som Bob ­Dylan och väntade på varm buljong”.

Man blir yr

Hollies, Lolita Pop, pubrock och ”oh oh ooh-oh oh”-­refräng. Singeln är inte bäst på skivan men den mest självklara hiten.

Singel

Somrigt djungelputtrande Gary Glitter-bagatell med kanske några medvetna nödrim för mycket.

Allt jag lärt mej om livet (har jag lärt mej av Vera)

Klassisk GT-pop uppumpad för stora arenor. Rimmet på ­”orkester” och ”semester” hintar till gamla ”Fån telefon”.

Tio droppar regn

Ösig Farfisa-boogie för bilstereon. Inga konstigheter.

Jag tänker åka på en lång lång lång lång lång resa

Gessle minns en hemlig förälskelse och barndomens outsiderkänslor, med ­Bowie och ­gitarren som bästa vänner.

Lyckopiller

Bitterljuv kärleksballad av en sort som Gessle är bra på. ­Balanserar behagligt mot socker­chockerna.

Chikaboom

Mer glamboogie, med ekon av Norman Greenbaums ”Spirit in the sky”, och ­något så omvälvande i GT-världen som ett tempobyte. Weird, men lite kul.

Anders och Mickes ­första band

Charmigt om hur Herrlin och Andersson räddades från progrocken av punk och pop. ­Tempobyte här också!

Tiden är en dåre med ­banjo

Fånga dagen-stänkare med ­finfin Fritzon-slinga och ­explosiv refräng. Kan nog matcha klassikerna i live­setet.

Knallpulver

Oväntad instrumental The Shadows-pastisch med ­orgeltwist. De hade säkert kul i studion.

Dags att tänka på ­refrängen

Har alltid gillat Gessles vemodigt episka sida. Det här är märgig Tom Petty-rock, betydligt mindre putslustig än titeln antyder.

ARTIKELN HANDLAR OM