Cornell solo på scenen är mest ett enda stort slöseri med talang

Av: Marcus Grahn

Publicerad:
Uppdaterad:

Chris Cornell

Ibland fullständigt likgiltigt.
Foto: Foto: JERKER IVARSSON
Ibland fullständigt likgiltigt.

BORLÄNGE. Första minuterna är lidande. Efter ett snyggt intro, med Soundgardens ”Black hole sun” i stråkversion, kommer Chris Cornell ut med ”Part of me” och ”Time”. Början på hans Timbaland-producerade ”Scream”. Det är fullständigt likgiltigt. Beatsen är ängsliga och sökta, hans gester ser ut som en föredettings sista strid.

Det borde inte vara så. Det får inte vara så, det är inte så. Chris Cornell har en röst, en melodikänsla och ett sätt som är en sann rockstjärnas.

Det mesta av hans solomaterial är slöseri med talang.

Mest givande blir hans show när han luftar Audioslave (samt sin känsliga tolkning av ”Billie Jean”).

I ”Cochin” och ”Be yourself” visar han vad han borde syssla med hela tiden.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN