”De spinner faktiskt som i fornstora dar”

ROCKBJÖRNEN

Håkan Steen om Rolling Stones spelning i Stockholm

Rolling Stones

Plats: Tele2 Arena, Stockholm. Publik: 37 009. Längd: 130 minuter. Bäst: ”Midnight rambler” och ”Gimme shelter”. Sämst: Keith-partiet. ”Can’t be seen”??

Rolling Stones är, förstås, en lika pålitlig, förutsägbar greatest hits-maskin som vid varje Sverige-besök de senaste 32 åren.

Men när de verkligen rullar spinner de i långa stunder faktiskt som i fornstora dar.

Det går förstås att häpna, förundras och bländas av vitaliteten hos Mick Jagger. Nu för tiden är det en icke ringa del av underhållningsvärdet, att se honom skutta runt, försöka sexa sig och göra sina långa löpningar till scenkanterna och ut på rampen i publiken. Han gör dem hela tiden i kväll, och knappt en svettdroppe är synlig i pannan på tv-skärmarna.

Det går för all del även att imponeras av hur mycket brinn det fortfarande är i både Keith Richards och Ron Wood, trots att de i långa stunder framstår som stenstoder på scen jämte Jagger.

Givetvis går det att charmas av att Charlie Watts så här Stones tjugosjätte Sverige-spelning till ära har klätt sig i gul t-shirt och blå byxor.

Men det här är orkestern som brukar kallas ”the greatest rock’n’roll band in the world”, de kommer inte undan med bara oväntad vitalitet och gammelmanscharm.

Och visst, Rolling Stones har inte varit ett relevant band sedan början av 80-talet. Numera är de en trygg underhållningsakt, som bygger fluffig, supersnygg show nästan uteslutande på de absoluta hörnstenarna i den egna katalogen. Förutsägbart är bara förnamnet och ja, givetvis ropar Jagger ”ni schwängde undebaart” och en andra massa ”svenska” fraser mellan låtarna.

Egentligen borde det inte fungera. Det hade så lätt kunnat bli för snyggt, för bekvämt, för tråkigt. Nästan alla åldrande rockband lider av det, de tappar taggarna.

Men Stones lyckas i långa stunder fortfarande vara Stones. Långt ifrån lika mörka, fräna och utmanande som i slutet av 60-talet förstås, men alltjämt med en anmärkningsvärd udd.

Det sprakar alltjämt om kollisionerna mellan Richards och Woods gitarrer. Saxofonisten Bobby Keys blåser fortfarande solon med hög åldersgräns och när Lisa Fischer tar över hela hallen med sin vidunderliga dynamitard till soulröst blir till och med Jagger, fortfarande, svag i knäna.

Även om vi vet i förväg ungefär vilka låtar Stones kommer att köra lyckas de fortfarande fylla en stor del av dem med både liv och nerv.

”Midnight rambler”, den råa gamla bluesen, får vara just en långlång, fritt böljande rå gammal blues, och att forne gitarristen Mick Taylor åker med på den här turnén bara för att spela på den låten tycks ha vitaliserat även Richards och Wood.

Sättet som de kraschar sina riff och licks mot varandra i ”All down the line” eller ”Brown sugar” är alltjämt unikt, och sätter i gång en brummande frän groove som i sig är nog skäl till varför Stones fortfarande attraherar nya fans.

Och det går att säga hur mycket som helst om Mick Jagger men som han tar publiken, som han leder ”You can’t always get what you want” upp i gospeleufori gjuter nytt liv i ”Satisfaction”.

Det är kanske inte rock’n’roll som vi en gång kände den, men det är sannerligen god rock’n’rollunderhållning.

Följ Nöjesbladet på Facebook - få ett roligare liv och bli helt otroligt allmänbildad på kuppen - klicka här

ARTIKELN HANDLAR OM