Stor show av en man

ROCKBJÖRNEN

ARVIKA. Det står fyra män på scen.

Efter en timme har jag fortfarande bara sett en.

Trent Reznor lämnar Sverige med en mäktig, metodisk, självlysande exorcism.

Foto: Nine Inch Nails har fyra medlemmar på scen – men det är bara Trent Reznor man ser. Trots att han saknar publikkontakt och är fullt upptagen med sig själv kan man inte ta ögonen ifrån honom när han lutar sig framåt och skriker.

Det slår mig under hektiska, vibrerande ”Survivalism”: jag har ännu inte tittat på gitarristen Robin Finck. Inte ägnat ett ögonkast åt honom. Knappt ens åt Ilan Rubin, den dånande briljanta batteristen.

Sådan dragningskraft har Trent Reznor. Hela konserten är blicken på honom. Jag följer hans rörelser, hans stampande högerfot, hans framåtlutade rastlöshet och skrik.

Skakar sig fram

Det är en stor, drabbande enmansshow.

Jag, som stod likgiltig inför den hyllade regnspelningen på Hultsfred 2005, tycker det är slående.

På något abstrakt sätt är det som om han saknar publikkontakt. Inte negativt menat. Det är som om han, trots tack och uppmuntringar till handklapp, går i egen isolation, fullt upptagen med sig själv, med vad han måste få ur sig.

Han presenterar sig varsamt i ”Home”, för att explodera i ”1,000,000”. Han blir fartblint extatisk i ”March of the pigs”, viskar tålmodigt i ”The way out is through”, sjunger sakligt samlat i dystert fallande ”The fragile”.

Han springer, hoppar och skakar sig fram, mellan syntar och mikrofoner.

I ”The becoming” ger han intryck av helt introvert vanvett.

Sista spelningen

Det är förmodligen det sista Nine Inch Nails-framträdandet på svensk mark någonsin. Turnén går under parollen ”Wave goodbye”, med en runa som visar 1989–2009.

Den avvecklingen kan kännas orimlig, och orättvis, när huvudpersonen står i dimma och mjukt motljus, engagerad och livfull, till en industriell, rannsakande rock som växer av sitt sammanhang.

Jag är glad för att ha fått se det.

Jag skulle vilja se det igen.

ARTIKELN HANDLAR OM