Det räcker inte Duffy

Ett lagom stjärnskott bjöd på ljum mogensoul

ROCKBJÖRNEN

Hon är ett stjärnskott av synnerligen klassisk sort.

Men på Accelerator känns Duffy märkligt vanlig.

I vintras, när Aimee Anne Duffy dök upp med singlarna ”Rockferry” och ”Mercy”, omfamnades hon av hela popvärlden, både den Mojo-mogna och indiehippa delen.

Duffy såg ut och lät som popstjärnorna gjorde förr, på Dusty Springfields tid, och ingen kunde motstå det coolt sensuella soulsvänget i inte minst ”Mercy”. Duffy var hetast, och därför bokades hon självklart till Accelerator.

Men redan när albumet släpptes i våras förändrades bilden.

Retrotripp

Där ”Mercy” och för den delen även ”Warwick avenue” hade låtit ana en retrotripp med ambitioner att placera ett traditionellt uttryck i nutiden gick det inte att blunda för en del moment av egendomligt ljum mogensoul, närmare Joss Stone än man kanske ville erkänna.

När Duffy kliver in för Accelerators mest omtalade spelning blir känslan liknande.

Den walesiska sångerskan, i korta blå shorts och i vit tröja med ena axeln bar, med lagomhes, lagom oskuldsfull vit soulröst, representerar ett ganska gammalmodigt artisteri. Kollisionen mellan det och en festival vars själva livsluft är det nya, moderna, rentav aviga, blir förstås påtaglig.

Klarar sig långt

Hon är avväpnande charmig och klarar sig långt på blue eyed soul-faktorn – det uppstår ofta en speciell laddning när vita röster vill låta svarta – men känsloregistret har ännu sina begränsningar och utstrålningen räcker inte riktigt till att helt och fullt ta över en scen.

Duffy är fortfarande ett av de stora löftena men som scenartist har hon en del kvar att bevisa.

FAKTA

Duffy

Plats: Accelerator, Stockholm. Publik: Kanske 1700. Längd: Tre kvart. Bäst: ”Mercy”, de facto en av årets låtar. Sämst: Någon stor estradör är hon inte ännu.

ARTIKELN HANDLAR OM