Tungt, rått – och magiskt

Thåström spelar för barn och Hells Angels

ROCKBJÖRNEN
berör Thåströms Skebokvarnsgatanballader sprider ett tungt vemod över publiken – samtidigt som sångaren sjäv verkar vara på sitt bästa humör.

BORLÄNGE. Det hänger en kvadratmeter plåt bredvid Christian Gabels trumset.

Ett par kilo välhamrad metall som då och då får en bestämd smekning med trumvispen. Som om det vore det mest självklara instrument du kan släpa ut på en festivalscen.

Och det udda järnschabraket är egentligen en utmärkt programförklaring till Thåströms miniturné. Nästan akustiskt. Ändå låter premiären så tung och rå att jag vill välta och låta mig trampas ned mot Borlänges gator.

Skevt punkarv

För det räcker givetvis inte med att dra ur sladden eller förnedra volymen. Och det spelar självklart ingen roll hur många gråstänkta livsstrån som skjuter ut från sångarens rebellrufs under kepsen.

För Thåström räcker det att dekorera sitt skeva punkarv med en akustisk gitarr, återhållsam orgel och bas och ett plåtutrustat trumset.

När Skebokvarngatans betongballader som ”Fanfanfan” och nya smakprov lägger ett tungt vemod över Borlänge spelar det ingen roll att publiken rymmer allt ifrån barn i för stora kepsar till Hell’s Angels-medlemmar.

Ingen kan värja sig.

På toppenhumör

Själv verkar den annars ganska trulige Thåström vara på sitt allra bästa humör.

Att sångaren plötsligt får ett skrattanfall när han börjar på ”Die mauer” ett par låtar för tidigt är bara ett av bevisen på att vi är med om något smått magiskt i kväll.