Starkt, Steve

ROCKBJÖRNEN
Foto: SANNA SJÖSWÄRD
solo på scen Steve Earle är som bäst när han har något att berätta – den här gången har han det.

Steve Earle har varit en flitig och älskad Sverige-gäst under många år men efter en tid av inte alltid helt övertygande skivor tycks den numera New York-boende americanaveteranens status i vårt land svikta något. Cirkus är inte mycket mer än halvbesatt i kväll.

Desto mer glädjande att Earle verkligen har bestämt sig för att leverera. Han kommer solo den här gången, med viss uppbackning av sin fru Allison Moorer och – en dj.

Lite udda. Men även om de Massive Attack-doftande beatsen i ”Transcendental blues” kanske känns sökta blir blues- och funktyngden i andra nummer oväntat spännande under Earles gitarr, banjo, bouzouki och mandolin.

Framför allt blandar Earle – denna unika mix av skrovlig outlawrocker och radikalintellektuell poet – ihop ett dynamiskt set av såväl publikfavoriter från hela karriären som nyare låtar.

Ömsint plonkigt

Duetten ”Days aren’t long enough” med Moorer är rörande ömsint och folkplonkiga ”Galway girl” publikfriande på rätt sätt.

Men allra starkast är Earle som vanligt helt solo, när han verkligen har något att berätta. Som i dödsstraffdramat ”Billy Austin” eller den dedikerade Woody Guthtrie-hyllningen ”Christmas in Washington”.

Fotnot: Steve Earle spelar på KB i Malmö i kväll.

FAKTA

Steve Earle

Konsert på Cirkus, Stockholm

Bäst: ”Billy Austin”, episk.

Sämst: ”Satellite radio”, fånig.