Dagens namn: Henrietta, Henrika
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

”Jag är den enda sanna rösten i ett hav av lögner”

Henrik Berggren i Broder Daniel inför avskedskonserten

jagas av fansen Broder Daniels Henrik Berggren berättar att fansen följer honom så nära att han tvingas flytta runt mellan olika bostäder. ”Jag förstår faktiskt inte hur de bär sig åt”, säger sångaren som i dag ger en av sina sällsynta intervjuer exklusivt för Aftonbladet.   jagas av fansen Broder Daniels Henrik Berggren berättar att fansen följer honom så nära att han tvingas flytta runt mellan olika bostäder. ”Jag förstår faktiskt inte hur de bär sig åt”, säger sångaren som i dag ger en av sina sällsynta intervjuer exklusivt för Aftonbladet. Foto: JERKER IVARSSONAftonbladet i går.

Sångaren Henrik Berggren hade börjat diskutera en sista spelning med medlemmarna i Broder Daniel.

– Jag tyckte vi kunde ha den nästa sommar, säger han.

Sen tog gitarristen Anders Göthberg sitt liv.

Klockan 22.50 i kväll ställer sig Henrik Berggren, Lars Malmros och Theodor Jensen på Flamingoscenen på Way Out West i Göteborg.

När klockan slår midnatt är ett av Sveriges mest mytomspunna band borta – för alltid.

– Det har väl länge lutat åt att lägga ned Broder Daniel, men nu när Anders är borta känns det säkrare än någonsin, säger Henrik Berggren, 33.

Hyllar avlidne vännen

Det har gått drygt fem månader sedan Broder Daniels gitarrist Anders Göthberg, 32, tog sitt liv. Beskedet kom ”som en chock”. Det är Henrik Berggrens egna ord.

Kort efter bortgången gick han själv ut i media och berättade om sina känslor.

Om vänskapen, sorgen och minnena.

Ett av målen var att avromantisera det som hade hänt.

– Vi var oroliga över att någon skulle inspireras av Anders och följa hans exempel. Att det skulle vara den avgörande saken för nå

gon som gick i samma tankar. Det skulle vara så oerhört hemskt om så vore fallet och vi inte gjorde någonting åt det, säger han.

Kvällens spelningen blir en hyllning till den förlorade vännen och ett farväl för Broder Daniel som band.

Ett slut på en snart 20-årig historia.

”Det blev min sjukdom”

Henrik Berggren har gjort en resa från en skolpojke präglad av utanförskap till en popidol med tusentals följeslagare.

– Jag ville bara göra detta för att sedan kunna återgå till ett normalt liv, utan de anpassningssvårigheter som jag ville mota bort. Det var hela min plan.

Är du där i dag?

– Nej, det är jag inte. Men det är bättre. Samtidigt som Broder Daniel varit ett botemedel för mig har det blivit min sjukdom. Samtidigt som jag tillfredställt många av mina drifter och vad jag ville uppnå har jag skapat ett nytt utanförskap för mig själv.

– Men jag kunde inte valt någon annan väg. Hade jag gjort det hade jag vantrivts med mig själv något alldeles fruktansvärt, även om den här vägen också är väldigt jobbig.

Hur mår du i dag?

– Bättre. Jag har en lite större harmoni i mig själv.

Vad har ni medlemmar för relation?

– Vi tre som är kvar är nog bättre vänner än vi varit på länge. Efter Anders bortgång och nu när vi repat lite kan jag säga det.

Kollar man tillbaka på er historia har det varit en väldigt vild resa. Var det självvalt?

– Ja, i den bemärkelsen att vi absolut inte ville vara det professionella gänget. Vi ville mest ha en fest. Grejen var väl att totalt försvinna ur vardagen så mycket som möjligt. Därför blev det ett vilt leverne. Men riktigt snett har det ju aldrig gått för någon av oss ... ja, om man inte vill räkna in Anders död där.

Gör du det?

– Nej, det gör jag inte. Jag kan inte säga om det var relaterat till alkohol och droger eller inte. För mig var det något som gick väldigt snett i den bemärkelsen att det är tragiskt.

Vad har du för relation till droger och alkohol i dag?

– I dag? ... Jag har inget speciellt att säga om det. Jag är inte nykterist nu, det kan jag säga.

Vad lever du på?

– Det jag får in är STIM-pengar, det är inte mycket men det är något.

Jag har hört att du är färdigutbildad psykolog.

– Det har jag också hört, men nej, nej. Jag har till och med hört att jag skulle jobba som någon kurator på en gymnasieskola. Det känns så fullkomligt ointressant, i alla avseenden.

Har du förståelse för den mystik som finns kring dig?

– Vad består den av, egentligen? Haha, det kanske var svar på den frågan. Men visst, folk har en bild av mig att jag är svår på något sätt. Jag har ju den sidan, men jag är absolut inte alltid sådan.

Du bodde länge hemma hos mamma och pappa, sen sa du att du bodde lite överallt. Hur lever du i dag?

– Nja, jag var hos mamma under en tid när hon var sjuk, sen måste jag tyvärr säga att jag bor lite överallt eftersom jag har problem med fans som söker upp mig. Jag förstår faktiskt inte hur de bär sig åt.

Dina fans har alltid varit väldigt fanatiska, vad tror du att det beror på?

– De tycker att jag är den enda sanna rösten i ett hav av lögner.

Håller du med om det?

– (lång tystnad) ... Jag kan nog inte säga annat än att jag faktiskt gör det, haha. Jag har alltid känt så och det har alltid varit mitt mål att försöka vara det. Jag är stolt över att andra tycker likadant.

Sist ni stod på en scen tillsammans var för tre år sedan, vad har du gjort sedan dess?

– Skrivit musik, jag kan inte sluta med det. Det är till en egen skiva. Jag är helt seriös med det.

Skulle du tappa fans om du plötsligt började göra glad och upplyftande musik?

– Haha. Nej, inte om jag lyckades göra det på ett sätt som i samma grad var ärlig. Men problemet med mig är att jag inte har något som helst behov av att utrycka mig när jag är glad och tillfreds. Jag förstår inte människor som har det.

Det tycks alltid ha funnits en stark destruktivitet inom dig, finns den kvar?

– Jag kan väl säga att jag har den under kontroll nu. Det hade jag inte när jag var yngre, då gjorde jag ju saker som inte var bra för mig. Men då tyckte jag att mitt liv var ett sorts konstverk, det anser jag inte längre. Mitt liv är mitt liv.

Trodde du någonsin att Broder Daniel skulle vara så här länge?

– Nej, verkligen inte. Jag trodde inte att det skulle bli något alls. Att spela in skivor, och träda in i den magiska världen, kändes fullkomligt orealistiskt innan man kom dit. Det var bara en dröm.

– Så känner jag fortfarande. När vi spelar och träffas är det som i en dröm.

SENASTE NYTT

Nöjesbladet

Visa fler
Om Aftonbladet