White Lies ”mörker” funkar inte

Foto: Pernilla Wahlman
White Lies har knappt några låtar och svärtan känns inte äkta.
ROCKBJÖRNEN

HULTSFRED. Jag känner mig plötsligt som en sån där som man hatade. En sån där stöt som muttrade om att det här gjordes bättre förr.

Jag tänker först att det kanske bara är så enkelt att jag är för gammal, jag är klar med den här sortens väldigt tydliga dramatik, men efter en stund kommer en annan känsla smygande. White Lies svartklädda, gitarrhamrande dysterkvistrock har något litet kalkylerat över sig.

Kalkylerat svärta

Där inga större tvivel rådde om att Joy Division, en uppenbar White Lies-influens, lät som de ofta mådde känns det som att de här unga britterna låter så här för att de vet att behovet av tydliga mörka känslor alltid finns, att det alltid sitter en grubblande gymnasist nånstans och längtar efter ett deppigt band att kalla sitt.

Svärta som karriärväg, gärna med ett lite discobeat i botten för det är ju så populärt inom rock just nu.

Det är säkert inte så, White Lies menar säkert varje ord. Men de funkar inte på mig.

Vilket förstås också kan bero på att de knappt har några låtar.

ARTIKELN HANDLAR OM