Den jazziga solostafetten gör Little Feat tråkiga

Foto: PER GROTH
Ojämn upplevelse.
ROCKBJÖRNEN

Det finns en icke oansenlig falang Little Feat-fans som inte kan tänka sig bandet utan Lowell George, bandets förste frontfigur, som dog av en hjärtattack 1979.

När det skedde hade George börjat tappa intresse för bandet, inte minst för att den ursprungliga mixen av rock, country, jazz och funk börjat dra alltmer åt fusion och improvisationer.

Jag har liknande problem med den här åldrade upplagan av Little Feat, som fortfarande rymmer keyboardisten Bill Payne och gitarristen Paul Barrere.

I en New Orleans-funkig låt som ”Calling the children home” kan jag verkligen älska det tjocka, löjligt tajta Little Feat-soundet. När de slår över i ett skenande countryrockparti är det rent lysande. I nästa stund har sextetten seglat iväg i en evighetslång jazzig solostafett som aldrig vill ta slut.

Då känns Little Feat plötsligt som något av det tråkigaste man kan se. Ojämnt är bara förnamnet.

ARTIKELN HANDLAR OM