Berusande punkparty

Green Day älskar sin publik: Ni är bättre än USA

1 av 4
ROCKBJÖRNEN

GÖTEBORG. När fansen stormar scenen kastar inga vakter ned dem.

Billie Joe Armstrong har ett annat sätt att hålla ordning:

Han kysser ned dem.

Inför ”East Jesus nowhere” pekar Billie Joe Armstrong på en 13-åring, som alldeles snart ska lyftas upp, och säger:

– You look like you’re nine.

Bjuder upp på scenen

Det sägs av en 38-åring som ser ut att vara 19 (om man inte noggrant granskar storbildsskärmarna). Green Day-stjärnan beter sig som om han är ett av fansen längst fram, som om detta är hans enda chans. Han springer, hoppar, gapar, skriker, viftar, dansar, ramlar; han ser ut som om han en kort stund får befinna sig bland sina idoler.

Hela kvällen är marinerad i den känslan. Man får intryck av att han verkligen, utan baktanke, vill att alla ska involveras, att stupet mellan den upphöjda scenen och kravallstaketet ska täppas igen.

Publiken görs till en helt bärande vägg. Det är ett förtroende den förtjänar och förvaltar. Efter att Ulleviläktarna ensamma sjungit ”Boulevard of broken dreams” faller sångaren på knä, gör ”I’m not worthy”-gesten och säger:

– Better than America.

I ”Longview” tas tre fans upp, för att sjunga eller skrikskratta i varsin vers. I ”East Jesus nowhere” får 13-åringen styra folkets vajande händer. Och när en tjej rusar fram i ”Are we the waiting” lämnas mikrofonen till henne. Hon sjunger färdigt, innan en puss på munnen får henne att – till synes svårt kysschockad – självmant hoppa ned.

Det är en metod som borde ingå i kravallpolisutbildningar.

Kärleken räcker

Det finns en berusande, livfull känsla i hela händelsen, i den här unika arenapunkfesten. Den rödslipsade, svarthåriga tonårsgenerationen får för sällan stå på Bruce Springsteen-kompatibla arenor och sjunga om hjärngryta. Scenen fyller ena långsidan, stämningen blir inte U2-massiv, men energin, hängivenheten och kärleken på innerplanen räcker. Det är roligt. Man blir glad.

Det är en uppsluppenhet som dock fasar ur, just efter ”King for a day”: där infaller sommarens mest absurda medley. Underliga utstyrslar förs in, utan motiv lägger sig alla ned, och det påminner om känslan av ett plötsligt snedrus hos folk man nyss kommit fint överens med.

Festen ballar ur

Jag undrar varför festen behövde balla ur så här? Var de tvungna att ta på sig de där tokiga hattarna, lägga sig på golvet och sjunga The Rolling Stones? Hade vi det inte trevligt som det var?

Jo, det hade vi.

FAKTA

Så bra var Green Day – plus på alla låtar

”21st century breakdown” Tré Cool spurtar in som en väl ambitiös innermittfältare.

”Know your enemy” Ett fan får sjunga refrängen och stagediva.

”East Jesus nowhere” Den mest vemodsglada ”21st century breakdown”-stunden är laddad.

”Holiday” Fyra minuters definition av arenapunk.

”The static age” Den barnsliga snällpunkslingan stärks av Clarence Clemons-moget saxofonsolo.

”Give me novacaine” ”Give me Gothenburg”, upprepas över mild balladgrund.

”Are we the waiting” En sävlig briljant, sjungen av ett fan med textminne och emfas.

”St. Jimmy” Hetsig urladdning, som en punkparentes mellan två stillsamt storslagna hymner.

”Boulevard of broken dreams” Den värdiga ensamhetsepiken lever på publiken. I första verserna spelar bara en gitarr.

”Nice guys finish last” Behagligt nostalgipumpad ”Nimrod”-relik.

”Burnout”

Välkommet ”Dookie”-minne, som turnén tidigare saknat. Två minuters högstadiedoft.

”Hitchin’ a ride” I denna lömskt hoppande subhit glömmer de att kräva allsång. (Nej, det gör de inte.)

”When I come around” Millennieskiftet är science fiction, Bille Joe Armstrong är tjugotvå; Ullevi sjunger som om det var 1994. Stympas av medley med ”Iron man”, ”Sweet child o’ mine” och ”Highway to hell”.

”Brain stew” Tyngden poängteras med heavy metal-eldar. Samt vattengevär. Samt toalettpapper.

”Jaded” Ett störtlopp med ett svartvitt punkkollage och en mooning.

”Longview” Tre fans får sjunga och blir glada – då är det värt att

27 797 andra missar en fin låt.

”Basket case” Ett nödvändigt ont för bandet. Bara nödvändig för oss andra.

”She” Av ”Dookie”-pärlorna är den här den minst utnötta.

”King for a day” Kritiskt gånget spex: hopplapunken pyntas med fjäderboa, lösöron och hattar sända från en lokalrevymakares grav. Fortsätter i ett plojmedley omfattande ”Shout”, ”My generation”, ”(I can’t get no) Satisfaction” och ”Hey Jude”. Det hela sker liggande.

”21 guns” Ensam ljuskägla, en stjärnhimmel av mobildisplayer och gnistregn över det pompösa.

”Minority” Den irländskt folkdekorerade ”Warning”-biten dras till tradighetsgränsen.

Extranummer

”American idiot” Slipsen på sångaren är ny. Eftertrycket i redneckprotesten är oförändrat.

”Jesus of suburbia” Tillägnas alla som vuxit upp i skithålor. ”Dearly beloved”-passagen görs mäktig.

”When it’s time” Billie Joe, ensam med gitarr, smeker ut sin bön om förståelse ...

”Wake me up when September ends” ... som en upptakt till den dräpande höstvackra drömmen om en sabbatsmånad.

”Good riddance (time of your life)” En försiktig final, med rörande publikkör i ”for what

it’s worth it was worth all the while”.

ARTIKELN HANDLAR OM