Snygg & elak mörkermässa

till Watain

ROCKBJÖRNEN
Foto: Rickard Nilsson
Watain, här Alvaro Lillo, får blodet att isa.

NORJE. Det är ju sådär förbannat snyggt. På alla sätt på allvar. Helt utan förmildrande omskrivningar eller ursäkter.

Festivalens kanske mest hajpade finsmakarhappening är just så där snygg och påkostad som man kan önska sig.

Brinnande treuddar

Placerad på en scen dekorerad med dödskallar, brinnande treuddar och helvetesvända kors iscensätter Watain en mörkermässa som är precis lika blodisande som den omgivande junikylan. Under dryga 50 minuter gnuggas elak, men ändå tillgänglig, black metal in i ansiktet på beskådarna via exempelvis ”Reaping death”, ”Wolves curse” och ”Sworn to the dark”.

En fackla i handen

Och så händer det. Efter en omfattande paus äntrar Börje Forsberg scenen med en fackla i handen. Säger några ord. Och tänder upp en exklusiv föreställning tillägnad sin son Quorthon, som gick bort för sex år sedan.

Watain återvänder. Gör sin Bathory-hyllning. Och det elaka blir under en halvtimme lika hedersamt som det är fenomenalt.

FAKTA

➕➕➕➕

Watain

Sweden Stage, Sweden Rock.

Bäst: ”A fine day to die”.

Sämst: Den omotiverat långa pausen i mitten.