Det var en tidsfråga

Markus Larsson: Jag gläds åt alla fantastiska gig jag fått se

Foto: Foto: FELIPE MORALES
magnifika urladdningar The Hives är bara ett av alla band som gjorde några av sina allra bästa spelningar vid sjön Hulingens strand.
ROCKBJÖRNEN

1,2,3,4... tyst.

Hultsfredsfestivalen finns inte mer.

Vissa saker måste man skriva minst två gånger för att tro på.

Hultsfredsfestivalen finns inte mer.

Det kommer kanske inte som nån överraskning.

Det var nog bara en tidsfråga.

När en god vän till mig, som växte upp på 90-talet och knarkat musik sen dess, fick höra att festivalen lägger ner rynkade han pannan av förvåning och utbrast:

– Va? Finns den festivalen fortfarande kvar?

Jag kan förstå hans reaktion.

I media har Hultsfredfestivalen dödförklarats så ofta att många säkert tror att den lagts ner för flera år sen. Eller bytt namn till Peace & Love och flyttat till Borlänge.

Och visst har Hultsfred, rent ekonomiskt, hängt på repen med brutna revben och spruckna ögonbryn och igenmurade ögon. Många, många gånger.

Det svimfärdiga tillståndet har varit en ständigt aktuell arbetssituation.

Men arrangörerna har aldrig gett upp och alltid kommit igen. Ibland har de inte ens rest sig på nio, utan på elva eller tretton.

Och i år verkade de kunna klara sig igen, trots att själva programmet i princip saknade stora och unika och internationella dragarnamn, den där ack så viktiga ingrediensen som krävs för att locka en stor publik till stora festivaler i dag.

Festivalen hade krympt budgeten och storleken och ambitionerna för att överleva.

Hultsfred behövde inte locka 25 000 besökare för att gå runt längre. Det verkade räcka med betydligt mer blygsamma 13 000.

Men det gick inte ändå.

Pressmeddelandet som gick ut sent i går kväll är bland det mest definitiva jag läst. Arrangörerna kastar in handduken och den landar med en duns. Och de öppnar inte för nån eventuell fortsättning.

En viktig del av den svenska rockhistorien har därmed släckt scenbelysningen och stängt av förstärkarna.

Förklaringarna till att Hultsfredsfestivalen går i konkurs år 2010 är naturligtvis inte enkla. Men de är ganska många.

I den ökade konkurrensen – ett tag arrangerades det en ny festival bakom varje sten och buske och köpcentrum – tappade Hultsfred sin marknadsledande position och blev en festival i mängden.

Med åren var det inte heller Hultsfred som stod för de mest spännande och mest spektakulära bokningarna.

Kanske tappade arrangörerna känslan för vilka artister som verkligen lockade biljettköparna. Kanske förlorade också Hultsfred sin gräsrotsidentitet i och med 2000-talets guldår och det efterföljande kravet på ständig tillväxt och expansion och Limp Bizkit.

Och kanske är det hopplöst omodernt att arrangera en festival med lika brett anslag ute på vischan i dag. I alla fall om inte grundstommen är hårdrock.

Publiken verkar föredra popfestivaler som är knutna till städer.

Hultsfreds fall är kanske också ett bevis för hur svårt det är att hålla näsan ovanför vattenytan utan ett avtal med Sveriges ledande konsertarrangör och artistleverantör, Live Nation.

Men det sista är en annan diskussion just nu. Likaså hur nedläggningen påverkar det lilla samhället Hultsfred. Utan rocken hade stan knappt synts på kartan.

Jag svär fortfarande över alla konserter jag läste om och missade när jag växte upp. Som Oasis första spelning 1994. Eller när Jonathan Richman sprang mellan två mikrofoner 1994 – han sjöng i den ena och lirade gitarrsolon i den andra. Eller Rocket From The Crypts turbodopade raggarexplosioner och Wu-Tang Clans mytomspunna rövarfest 1997.

Jag gläds åt alla fantastiska gig jag sett sen mitt första år 1999. Vid scener som Hawaii eller Pampas eller inuti Teaterladan.

Och jag kan inte riktigt fatta att musiken inte kommer dåna fram och lysa upp natten över sjön Hulingen längre.

Hultsfreds historia och betydelse går inte att diskutera. Festivalen kommer alltid att vara ett av Sveriges viktigaste band. Att skriva om den svenska pophistorien utan att nämna Hultsfred vore som att strunta i Tages eller ABBA eller Ulf Lundell eller Ebba Grön eller Per Gessle eller Cheiron-studion.

Festivalsommaren hade knappast sett likadan ut i dag utan eldsjälarna nere i Småland.

Hultsfred var samtidigt så mycket mer än ett evenemang. Det var en attityd och hållning.

Det handlade trots allt om ett litet gäng tokstollar som ville göra en festival ute i skogen och presentera musik som de själva gillade. Utan att kompromissa med sin smak och sitt hjärta.

Yttre omständigheter och ekonomiska villkor och snedsteg fick kanske de unga idealen att gå på knäna med åren.

Men de lyckades hålla festivalen vid liv i 24 år.

Den bedriften kan ingen jävel ta ifrån dem.