En lagomformad folkhemsbagatell

ROCKBJÖRNEN

ARVIKA. Man måste imponeras av Takida, fascineras av deras saga.

Den som inte gör det är känslosvag och tom.

Precis som deras hockeyrock.

Publikfavorit Robert Pettersson kan sjunga tre ord i en låt, backa och veta att publiken tar vid. Takida har vunnit den tillgivna, trogna publik som alla rockband drömmer om. Foto: JOHANNA WALLIN/ROCKFOTO

Robert Pettersson kan sjunga tre ord i en låt, backa och veta att publiken tar vid. Han är helt trygg i det. I en förströdd gest har han plötsligt, på en sekund, fått en grusplan att sjunga taktfast à cappella. Så självsäkert, behärskat proffsigt har Ångegänget blivit. Så hängivna och följsamma har deras fans alltid varit.

Slutsålda – och sågade

Takida är gruppen som kan bli sin generations Tomas Ledin. En brett träffande, lagomformad folkfestsbagatell, med samma kännetecken för alla turnéer: ständigt slutsålda, ständigt sågade. Det kritiker inte begriper hyllas mångdubbelt vid scenkanten.

Den sanslösa succé de gjort är ingen annans förtjänst än deras egen. I det dolda, utan hjälp av branschen, vann de i nollnolltalets mitt den tillgivna, trogna publik som alla rockband drömmer om. Det är en unik bedrift värd att älta och applådera.

One size-rock

Det kan verka märkligt, om man betänker att inget har känslomässig tonträff. Det är självklart, om man silar sörjan sakligt. Den grunge som finns är nyduschad, den metal som anas är vaxad och polerad. De ger en harmlös, trevlig ”one size fits all”-rock, framförd med yrkesmusikers rutin.

FAKTA

Takida

Konsert på Arvikafestivalen.

Bäst: Publikmötet, som alltid. Sämst: Ytligheten, som alltid.

ARTIKELN HANDLAR OM