Hatten av för Cohen

till Leonard Cohen

ROCKBJÖRNEN

MALMÖ. Han är rockens piggaste pensionär. På gott och ont.

För 210 minuter är en lång tid, även i Leonard Cohens sällskap.

Cohen verkar vara genuint lycklig.

För två somrar sedan, i Sofieros slottsträdgård, var Leonard Cohen en sprudlande sensation.

Det är samme hattprydde gentleman som joggar in på scenen, hjärtat ständigt på det kritstrecksrandiga kavajslaget, lika hopplöst fåfäng nu som 1969. Med skillnaden att han går lite mer på rutin i kväll.

Går ner på knä

Men det är svårt att ha några invändningar när 75-åringen går ner på knä och barytonstämman går ner i källaren i ”Ain’t no cure for love”.

När han förvandlar sig själv till en väsande hatt i ”Chelsea hotel”.

När han ger oss förstummande stunder som ”Famous blue raincoat”. När det är dags för ”Closing time” – den blott tredje upptempolåten på tre timmar (de andra två är ”First we take Manhattan” och ”Democracy”) är jag oförmögen att resa mig upp. Båda mina ben har sedan länge fallit i sömn.

Ett maraton

Men man får förlåta att konserten är ett maraton. Efter ett liv av depressioner och druckna frukostar verkar Cohen till slut genuint lycklig över att sjunga sina sånger. Jag tror inte vi har sett den sista valsen än.

FAKTA

Här kan du se Leonard Cohen: Globen, Stockholm, 8 augusti, Scandinavium, Göteborg, 12 augusti.