Laddat med lösa skott

till Bullet For My Valentine

poppig metalcore Matt Tuck och hans Bullet For My Valentine spelar i Lisebergshallen i Göteborg nu på fredag och i Baltiska hallen i Malmö på lördag. Foto : ADRIAN PEHRSON/ROCKFOTO
ROCKBJÖRNEN

Den walesiska kvartetten ställer in siktet och avlossar en 80-minuters-salva som förvisso är välriktad.

Men som också alltför ofta bjuder på lösa skott jämfört med dess mer skarpladdade förebilder.

Att gruppen har delat scen med såväl Iron Maiden som Metallica är information som i sig kan tyckas överflödig. Det märks ju så tydligt.

Delvis på det sätt som den levererar sin light-thrash inslagen i gitarrharmonier hämtade ur Dave Murrays och Adrian Smiths lärobok, men också på det James Hetfield-rappa vis som frontmannen Matt Tuck och uppbackande

gitarristen Michael ”Padge” Paget hanterar riffleveransen.

Kombinerat med modern metalcoretyngd och lättsamma popmelodier är detta onekligen ett paket som går hem.

Har precision

Redan i entrénumret ”Your betrayal” svimmar en flicka nära mig, i ”Waking the demon” kastar sig de unga energiknippena längst fram ut i aftonens första ringdans medan en avvaktande arrangerad ”Say goodnight” iscensätts med ett hav av blinkande mobil-

telefoner.

Då går det att blunda för att Bullet For My Valentine inte har tillräckligt med låtammunition för att fylla ut ens den snålt tilltagna spel-tiden. De utspridda stunder då de träffar mitt i prick är ändå Björn Ferry-precisa.

FAKTA

Bullet For My Valentine

Bäst: Färska ”Fever” är faktiskt en rätt het sleazestygging. Sämst: ”Padges” solostund må vara kort – men är ändå totalt onödig.

ARTIKELN HANDLAR OM