Sorgset & naket

till James Blake

Foto: Foto: ROCKFOTO
James Blake är den tyste och hemlige killen, men på scen skapar han en egen ljudvärld.
ROCKBJÖRNEN

Räkna aldrig bort den tyste killen längst bak i hörnet i klassrummet som sitter och drömmer i sin egen värld.

Vi har sett åtskilliga exempel på att det är de introverta och hemliga som vinner i längden och hela James Blakes framtoning tyder på att han var en av dem.

Musiken som den unge Londonbon med den vildvuxna moptopfrisyren gör kallas av somliga för dubstep men känns som mycket mer än så. En hel ljudvärld som troligen tagit form under otaliga ensamma och förmodligen ofta nattliga timmar.

Autotunad soul

Med hjälp av en flygel, keyboards, diverse maskiner och två medmusiker på gitarr och elektroniska trummor skapar Blake förvridet autotunad soul, sorgsna, nakna barballader och ihopklippt folkpop som kolliderar med shoegazedröniga ljudmassor i en kontext som i långa stunder känns mer jazz än något annat.

Låtarna från hans självbetitlade debutalbum är popmusik befriande lite begränsad av tradition och konventioner, som växer när så stor del av allt det maskinella från skivan spelas live och tillåts dra iväg åt nya kakofoniska håll.

Flämtande vemod

Blake säger inte mycket under sin timme på scen men hans pendlingar mellan flämtande Antony and The Johnsons-vemod och brummande, sprakande skräckfilmsstämningar är uttrycksfulla i sig.

Och det känns framför allt som att han bara är alldeles i början av något.

FAKTA

➕➕➕➕ till James Blake

Konsert på Södra teatern, Stockholm

Bäst: ”The Wilhelm scream”

Sämst: Den där plågade rösten kan ibland kännas lite påklistrad.