Coolt och fränt

Foto: Foto: ULF HÖJER
VILKET SVÄNG Los Lobos är lysande i närmare en timme, men efter gitarrkrångel sjunker stämningen en smula.
ROCKBJÖRNEN

Få är roligare, ännu färre

svängigare och nästan ingen coolare.

Synd bara att Los Lobos inte kan hålla sig borta från bluesträsket.

Los Lobos är egentligen något av det roligaste man kan se på en scen. På Berns i Stockholm för två år sedan bjöd de på en rakt igenom fantastisk show.

East LA-veteranerna spelar chicanorock, funksoul och latinpsykedelia med en lätthet som aldrig går att sluta häpna över. Ena stunden på välfyllda Nalen gör de en smäktande sorglig spansk ballad, nästa är det ”I wanna be like you (the monkey song)” ur Disneys ”Djungelboken” och innan vi vet ordet av rullar de ut den bästa cover av The Whos ”My generation” som man hört.

Det går inte ens att ropa ”more cowbell”, för de har det också.

För lite dragspel

Dessutom är de ju sällsynt coola. Cesar Rosas ser ikonisk ut bakom sina mörka Ray-Bans, Steve Berlin är en sällsynt frän saxofonist och David Hidalgo väldig på alla tänkbara sätt.

Inte minst när han spelar dragspel, vilket han gör på tok för lite i kväll.

Segt bluesjam

Spontaniteten gör emellertid att spelningarna tar vägen lite dit de vill.

Här är det lysande i närmare en timme, sedan börjar Hidalgos gitarr krångla varvid stämningen sjunker ihop en smula.

Los Lobos lyckas hämta upp det med några nyare låtar men precis när de har chansen att lämna oss yra och glada kommer delar av förbandet Los Lonely Boys upp och förvandlar extranumren till ett långt bluesjam.

Och bluesjam är bluesjam.

Segt och rätt poänglöst.

Även med Los Lobos.

FAKTA

➕➕➕

Los Lobos

Konsert på Nalen, Stockholm.

Bäst: ”The neighborhood”.

Sämst: För lite dragspel och för mycket bluesjam.