Knäckande effektivitet

till Lykke Li

Foto: Petter Brandt
Lykke Li låter sången ta plats.
ROCKBJÖRNEN

Lykke Li plockar fritt ur pophistorien och kommer upp med vårens vackraste blues.

Inte minst visar hon att musik ofta känns mer ju mindre man spelar.

Foto: PETTER BRANDT
MINIMALIST Lykke Li jobbar framgångsrikt enligt devisen ”less is more”.

Artisten som jag såg på studentpuben Herrgårn i Linköping för tre år sedan rör sig numera i den internationella pop­scenens societet och när hon kommer hem till ängsliga Stockholm för att runda av sin europaturné förstår jag att hon säger ”jag är van vid mer applåder”.

Mycket av lite

Det är rätt stelt rätt länge, vilket känns både trist och märkligt eftersom det här handlar så mycket om rytmer. Lykke Li driver på med dubbla trummisar som dundrar ut rena djungel­explosionerna.

Allt hon gör är enkelt men knäckande effektivt. Den halvdunkla scenen domineras av ett slags svarta ”pelare” i svart tyg som matchar slöjan hon emellanåt sveper in sitt ansikte i där hon står mitt på scenen och känns självklar i varje rörelse.

Och väldigt mycket går ut på att inte spela, att göra rejäla hål mellan de hamrande trummorna och den skeva, enkla gitarren, att hålla igen på garageorgeln och låta sångmelodin få studsa helt fritt i luften.

Tillbaka till rötterna

Inte minst i låtarna från nya albumet ”Wounded rhymes” blir det påtagligt hur mycket rötter det finns i Lykke Li. Det är gråtande folkballader, gammal blues, mörkt Doors-drama och Stooges-mangel.

Men när Lykke Li spritsar eleganta ABBA-melodier och 80-talssynthar över allt hamnar vi nere på hippaste klubben ändå.

Genuint begåvat.

FAKTA

Lykke Li

Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: Väldigt utsålt. Längd: 76 minuter. Bäst: ”Youth knows no pain”. Sämst: Det är verkligen Stockholms­publik.

ARTIKELN HANDLAR OM