Ett geni som får mörkret att lysa

M Ward kan förvandla allt till stor komik

Foto: BJÖRN BERGENHEIM/ROCKFOTO
En ensam man med gitarr kan vara det bästa som finns. M Ward är en av dem som hör till den kategorin.
ROCKBJÖRNEN

Jo, M Ward är en folksångare som vi faktiskt behöver.

Med märkligt lätt hand förvandlar han bottenlöst mörker till stor underhållning.

”What the world needs now is another folk singer like I need a hole in my head” sjöng det amerikanska bandet Cracker i en rolig 90-talsstänkare som heter ”Teen angst”.

Väldigt ofta är det väldigt lätt att hålla med.

Ensam man med gitarr kan också vara det bästa som finns, och det är ofta bara små, små saker som skiljer genierna från de tråkiga, trubbiga och onödiga.

Matt Ward från Kalifornien hör till de få som har det.

Magnifik som gitarrist men imponerande ointresserad av att visa det. Hans folkblues gräver ofta i den mänskliga känslobankens mörkaste vrår men med en stillsam, finstilt humor som även förvandlar en brummande gitarrsladd till stor komik.

Publik på piano

Ward plockar sig mjukt och närmast förstrött enkelt igenom gamla och nya låtar på piano eller akustisk gitarr. Samplar sig själv till ett helt band i ”Undertaker” och låter en tjej i publiken gå loss på pianot i ”Rollercoaster”.

Uråldrig klassiker

Många kändare låtar lämnas därhän till förmån för en uråldrig croonerjazzklassiker som ”I get ideas” och kultsångaren Daniel Johnstons klarsynta ”Story of an artist”.

Men ingen har minsta tanke på att bua, för efter 80 minuter med M Ward känns landets mest prestigefyllda scen plötsligt som ett trevligt inbott vardagsrum.

FAKTA

➕➕➕➕

M Ward

Konsert på Dramaten, Stockholm. Bäst: ”Sad, sad song”. Sämst: Borde gå att få ut mer ur Bowies ”Let's dance”.

ARTIKELN HANDLAR OM