Gamla minnen räddar showen

till Glasvegas på Annexet

Foto: Foto: ADRIAN PEHRSON/ROCKFOTO
TEATRALISKT James Allan visar var arenarockskåpet ska stå – helt klädd i vitt. Men tyvärr fungerar inte de stora gesterna, och Glasvegas känns ibland avmätt nonchalanta.
ROCKBJÖRNEN

Tre år efter debuten ger Glasvegas blandade känslor.

Som att återse en gammal vän och inse att man inte längre har särskilt mycket gemensamt.

Förutom minnena, då.

I november 2008 gjorde Glasvegas sin första konsert på skandinavisk mark.

Det var på Lilla Vega i Köpenhamn och tillsammans med några hundra personer såg jag fyra svarta siluetter i motljus nästan kollapsa av övertändning.

I maj 2011 visar James Allan var arenarockskåpet ska stå från start.

Helt klädd i vitt sjunker han teatraliskt ner på knä och greppar manligt mikrofonen med båda händerna.

Avmätt nonchalant

Jag är den första att förstå att en 31-årig före detta fotbollsgrabb från Dalmarnock vill vara Bono när chansen ges.

Problemet är snarare att det ärligt talat bara är ”Euphoria, take my hand” från bandets andra album som lever upp till de välutrustade gesterna.

Och när Allan inte orkar sjunga, utan mumlar sig igenom ”It’s my own cheating heart that makes

me cry”, singeln som först fick mig förälskad i bandets svartvita Phil Spector-pop, är besvikelsen obotlig. Lika innerligt passionerade som Glasvegas kändes då, lika avmätt nonchalanta känns de nu.

Räcker – just nu

Så vi lever på minnena.

I kväll heter de ”Geraldine”, ”Go square go!” och ”Ice cream van”.

De må ha bleknat en smula, men de räcker för stunden.

FAKTA

➕➕➕

Glasvegas

Plats: Annexet, Stockholm.

Publik: 3 000.

Längd: 1 timme och 20 minuter.

Bäst: Den faktiskt helt spontana allsången i ”Daddy’s gone”.

Sämst: Bono-komplexet.

ARTIKELN HANDLAR OM