Strokes är sega i kolan

Bandet är som ett tufft fotografi – som man blir uttråkad av att stirra på

Foto: Foto: JESPER FRISK/ROCKFOTO
HÄNGER SNYGGT Julian Casablancas vet hur man poserar vid ett mikrofonstativ. I längden blir det tjatigt.
ROCKBJÖRNEN

BORLÄNGE. Hur låter en axelryckning i motljus?

Ungefär som The Strokes.

Foto: Foto: JESPER FRISK/ROCKFOTO
Julian Casablancas tar en paus i poserandet.

Men det måste erkännas:

The Strokes ser fantastiska ut.

Alla som vill spela classic rock borde anlita gruppen som stylister.

De håller gitarrerna helt rätt. De bär alltid de snyggaste skinnjackorna. De uppträder hela tiden med en stilenlig och uttråkad nonchalans. De har en frontfigur och sångare som nyss verkar ha stigit upp ur sängen.

Ingen kan hänga över en mikrofon som Julian Casablancas. Nej, inte ens en ung Bobby Gillespie.

Samme Casablancas tycks också ha värmt upp ordentligt före konserten. Han svajar runt och mumlar några flummiga ord och bär naturligtvis solglasögon i mörkret.

För det är väldigt mörkt. Till och med på scenen. The Strokes är ofta bara några diffusa silhuetter. Coola människor är som vampyrer – de tål inte starkt ljus.

Ett tufft fotografi

The Strokes är gudabenådade posörer. Men det går inte att lyssna på ett tufft fotografi i nästan en och en halv timme utan att bli uttråkad.

Visst, flera låtar är av rent guld. Jag tänker på ”Last nite” och ”Someday” och ”New York City cops”.

Problemet är att Strokes hela existens fortfarande lutar sig mot debutalbumet ”Is this it” som släpptes för tio år sedan.

Det finns poänger med senare skivor också, framför allt nya ”Angles”.

Men musiken har inte samma driv och spänning och dramatik som de ettriga ”neh-ne-ne-ne-ne-ne”-riffen som gjorde dem till galjonsfigurer för det tidiga 2000-talets garagerockvåg. Och som liveband betraktat har de jämt varit ganska sega i kolan.

Spelningen på festivalens största scen är inget undantag.

Rockfest – hur länge till?

Olika rapporter från vänner och kollegor vittnar om jag stod på fel ställe vid midnatt. Det var borta hos Maskinen det hände. Tycks ha varit en monumental kravall.

Maskinen och Oskar Linnros och Veronica Maggio drar hittills betydligt mer folk än rockartisterna som brukar definiera festivalens hjärta och själ.

Undrar hur länge Peace and Love kan kallas för rockfest?

FAKTA

➕➕ The Strokes

Utopia, Peace and Love.

Publik: Kunde ha varit större, men tiotusentals givetvis.

Längd: Drygt 80 minuter.

Bäst: ”Hard to explain”.

Sämst: Märks att de inte spelar ”Machu Piccho” så ofta. Inte mycket till låt heller.

Fråga: Hur mycket har Julian Casablancas luktat på glöggen i kväll?