Metallica på Ullevi – låt för låt

ROCKBJÖRNEN

”Hit the lights”

En ren käftsmäll till öppning av ett nästan övertänt Metallica. Hetfield har med sig Ullevi redan innan han öppnar munnen.

”Master of puppets”

Metallica ser fortfarande ut som fyra skenande rottweilerhundar. I lugna partiet sitter första gåshudsallsången i arenan.

”The shortest straw”

Tuff 80-talare som tas emot något svalare efter klassikerchocken innan. Men Metallica gör den här oerhört kraftfullt. Framför allt James.

”Seek & destroy”

Uppiggande så här tidigt i setet. Vilket även Metallica verkar tycka och bränner av massiv pyro i finalen. Bandet har inte ens spelat i 25 minuter …

”Welcome home (Sanitarium)”

Grön enkel scenografi och James hetsar Ullevi­massan till storslagen allsång igen. Och sjunger själv låten bedövande vackert.

”Ride the lightning”

Klassikermaratonet fortsätter, precis som Hetfields knivskarpa sång. Säkert 100 000 nävar i ­luften.

”The memory remains”

Svårt att känna jättepeppen i kvällens första 90-talslåt efter old school-racet. Men publiken gillar att Maiden-sjunga sig igenom gitarrmelodierna, faktiskt kvällens hittills högsta läktarsång. Stabilt. 

”All nightmare long”

Hård och stark version av det ettriga ”Death magnetic”-spåret. Ligger bra i den intensiva thrash-kavalkaden.

”Sad but true”

Att det dröjer nästan exakt 60 minuter innan svarta skivan gör entré säger egentligen allt om den här kvällen. Uppenbart efterlängtad, och tungt stabil utan överenergi. Trujillo rundar av med ett kortare brottarsolo.  

”The call of Ktulu”

En hård, massivt skränig men kontrollerad tappning av instrumentalen. Bara att höra ett sånt här sånglöst epos på Ullevi känns magiskt. Robert Trujillo briljerar i åtta minuter.

”One”

Krigspyro och fyrverkerier över Ullevi och fansens mobiler lyser hela arenan. En oerhört fokuserad och storslagen version av en låt som alltid griper tag, ännu mer i kväll.

”For whom the bell tolls”

Att den här trotjänaren ”bara” känns som en gedigen lagspelare i kväll är klarspråk. Vi upplever Metallica-lyx.

”Blackened”

Sylvass. Stenhård.

”Fade to black”

Jag ser inte detaljerat så långt från den mörka pressläktaren. Speciellt när gåshuden är i vägen. Den som inte känner sin egen har ett thrash-hjärta av stål.

”Enter sandman”

I kväll köper jag till och med MTV-generationens John Blund-favorit. Allsmäktig ­allsång, givetvis. Publikens ”hey”-skrik går att spränga vägtunnlar med.

Extranummer

”Am I evil”

Mys- och ”We are the world”-stämning på scen. I thrash-tappning. Anthrax och Megadeth sluter upp bakom Metallica. Framför allt underbart att se Mustaine sjunga nån vers och krama om sina före detta bandkamrater.

”Damage Inc.”

I extranummer i precis samma thrash-anda som hela spelningen. Frenetiskt och brutalt. Fäster ändå inte lika hårt i kväll. 

”Creeping death”

Kanske har Metallica bränt för mycket godis innan, kanske är publiken lite mattare. Men till slut drar klassikern hem det sista stora hårdrockshytta-med-näven-jublet.

ARTIKELN HANDLAR OM