Energin saknas

Foto: Foto: HUGO JOHANSSON/ROCKFOTO
Trött James Dean Bradfield och de andra i Manic Street Preachers gör en slätstruken insatts på Putte i parken.
ROCKBJÖRNEN

KARLSKOGA. Att vilja göra folklig festival, vara nere med kidsen och samtidigt kasta in något historiskt tungt rockband, som man förmodligen som arrangör länge hållit varmt om hjärtat, kan slå hur som helst.

I Karlskoga blir det förödande fel. Jag räknar hundratal snarare än tusental framför Manic Street Preachers – medan föräldrar, nostalgiker och andra medelålders festivalbesökare samlas framför största scenen flyr tonåringarna fältet.

Det är svårt att helt och hållet klandra Walesbandet men det blir en snabbt en matt avverkning av ett tvärsnitt av karriären. En uppspelning av alla gedigna låtbyggen snarare än uppvisning. Manics försöker tända till, mest i ”Motorcycle emptiness” och nya ”(It’s not war) – just the end of love”, men lyckas ändå inte gjuta värme i konserten. Glädjen fattas. Det finns ingen smittande energi.

Först när sångaren James Dean Bradfield bryter det statiska mönstret och låter ”The everlasting” blomma ut akustiskt ger han spelningen själ. Plötsligt låter sången inte bara säker utan får färg, inlevelse och betydelse.

Låten blir ett vackert undantag på en trött arbetsdag i Manics-fabriken. Gissningsvis måndag.

FAKTA

➕ Manic Street Preachers

Bäst: Den akustiska ”The everlasting”.

Sämst: Bristen på entusiasm.

ARTIKELN HANDLAR OM