Värdigt, Europe

till ett band med för många hits

Foto: Foto: BEATRICE TÖRNROS/ROCKFOTO
Joey Tempest och hans Europe blandar hits med mer udda spår.
ROCKBJÖRNEN

GÖTEBORG. Europes problem är inte att de saknar hits.

Det är att de har för många.

Deras värdiga sätt att kompromissa imponerar.

Det är en märklig position de jobbar i. Europe har en aktiv albumkarriär, de är kreativt drivna, men de har också ett flådigt nostalgikapital. Deras och publikens vilja är osynkroniserade.

Skulle Joey Tempest börja med att fråga om de ska köra hela ”The final countdown”-albumet skulle det bli jubel. Skulle han ställa samma fråga om ”Last look at Eden” skulle det... också bli jubel, för det blir det alltid, vad som än sägs, men det skulle bli ilskna toner i eftersnacket. Ingen ”Carrie”? Ingen ”Rock the night”? Vilka tror de att de är?

Lägger nutidsgrund

Att försöka göra setlistor i det läget måste vara en härva.

I kväll är resultatet skiftande.

Den första delen är lysande: ”Last look at Eden” och ”The beast” lägger en nutidsgrund, innan en minneskrevad inleds med ”Superstitious”. Joey Tempest häver ur sig ”Scream of anger” som om han fortfarande var den 20-åring som spelade in ”Wings of tomorrow”. Han jonglerar med mikrofonen i lägen där ett fummel skulle få Spinal Tap-konsekvenser.

Om det någon gång har funnits bitterhet i den kroppen är det utplånat, ersatt av ärlig lust och vilja.

Lite nostalgi måste det få vara en sådan här kväll”, konstaterar han, innan skoldiscokänslan fullbordas av ”Carrie”.

Tossigt solo

Men sedan följer ett sjok udda låtar; andrahandsvikarier för de bästa som har slitits ut. De ger ”No stone unturned” och ”Love is not the enemy”, som inte alls hör till deras mest lyckade 00-talsminuter. De ger ”More than meets the eye”, som inte alls hör till deras mest lyckade 80-talsminuter. De ger ”Seventh sign”, som helt enkelt hör till deras 90-talsminuter.

”New love in town” bryter av som en mjuk, vacker barnhymn, men övergår i ett förment tossigt Ian Haugland-trumsolo. Och som extranummer, före den där sången om en nedräkning, avtäcks helt nya ”Dog house” (en strikt groovig fortsättning på ”Last look at Eden”-spåret).

Integriteten i detta älskar jag.

FAKTA

Europe

Konsert på Valhalla IP, Göteborg.

Publik: Drygt 2 000. Längd: 80 minuter. Bäst: Första kvarten. Samt själva tältet, som ger en tillsluten, familjär närhet. Sämst: ”Seventh sign”. Fråga: Måste man ha trumsolo? Måste man ha gitarrsolo?

ARTIKELN HANDLAR OM