Bandet bättre än sin musik

Proffsigt Red Hot Chili Peppers slarvar bort sig i sina genrekrockar

1 av 4 | Foto: Foto: JESPER FRISK/ROCKFOTO
MÖRDANDE EFFEKTIVA Red Hot Chili Peppers går ibland bort sig i sin funkrock, men när de väl får till det är de fortfarande ett band att räkna med.
ROCKBJÖRNEN

Red Hot Chili Peppers kan vara ett glimrande popband om de vill, och ett lika lysande rockband. De kan till och med vara ett ganska bra funkband.

Synd bara att de så gärna vill vara allt samtidigt.

Hur stora Red Hot Chili Peppers än fortfarande är – snudd på utsålt i går och bara ett fåtal biljetter kvar till giget på samma scen i kväll – har de varit hetare.

Sättet som de blandade rock, punk, funk och vit soul på 90-talet kändes nytt och spännande då men låter de facto ofta rätt omodernt i dag, efter åtskilliga år av remixer, mashups och alla tänkbara stilblandningar.

Dedikerade fans

I Globen hyllar basisten Flea Stockholm för hur bra vi tog hand om amerikanska jazzmusiker på 60-talet, och inget tvivel råder om att det här är ett band av dedikerade jazzfans.

De är också ett band rotat i 80-talets kaliforniska punkrockscen, eviga adhd-kids i bar överkropp med en mental skateboard under armen.

Dessutom gillar de soul så mycket att de gör en cover på Stevie Wonders ”Higher ground”.

Har varit jobbigare

Den mixen, i kombination med ett svårt intresse för stenhård funk och tung rock, är svårartat cool i teorin. Men jazz och funk kombinerat med rock blir väldigt lätt bara jazzrock och funkrock, något av det minst coola som finns.

Och även om jag har sett betydligt flummigare, jammigare och jobbigare gig med det här bandet blir det onekligen en del att sitta sig igenom när Flea sprätter som värst på sin funkbas och gitarristen Josh Klinghoffer och trummisen Chad Smith gärna bygger vidare på den segrörliga grooven.

Hitsen övertygar

Å andra sidan: När Red Hot Chili Peppers väl vill vara ett popband kan de fortfarande vara mördande effektiva.

Det är hitsen som gör konserten, och Anthony Kiedis levererar ”The adventures of Rain Dance Maggie” (rena discofesten), ”Dani California”, ”Californication”, och ”By the way” med stark röst och total närvaro, vilket som bekant inte alltid har varit fallet med denne frontman.

Showen är också snygg i all sin enkelhet, inte minst i de två sistnämnda där skärmen fylls av animerade tabletter och gammal Chili Peppers-memorabilia.

Så det blir till slut en helt okej kväll, där det på något märkligt sätt ofta är betydligt enklare att tycka om själva bandet än musiken de spelar.

Red Hot Chili Peppers

Plats: Globen, Stockholm. Publik: 11 619. Längd: 110 minuter. Bäst: ”Dani California”. Sämst: Bassolon är alltid sämst. Trumsolon också.

ARTIKELN HANDLAR OM