Publiken överger Cornell halvvägs

Stjärnan tappar energin

Foto: REBECCA CARLGREN/ROCKFOTO
FÅR KÄMPA Chris Cornell har problem i Karlstad.
ROCKBJÖRNEN

Ett bollhav av gitarrer. En pall och en röd telefon. Några lampor lyser upp scenen, på sin höjd byter de färg. Det närmaste man kommer konfetti är de värmländska flygfäna som ­letar sig upp mot ljuset.

För knappt en månad sedan stod Chris ­Cornell på Sweden Rocks största scen med sitt Soundgarden. Konserten var massiv, sällsamt mörk och fåordig. Festivalkvällen var lika råkall och förvandlade spelningen till en mäktig och dyster mässa.

I kväll är allt tvärtom.

Övertygar bitvis

Med fullmåne, klar himmel och en av årets första riktigt ljumma sommarkvällar som idyllisk konsertkuliss vandrar Cornell sig igenom framför allt sin egen karriär, oftast med en akustisk gitarr som enda sällskap. Och han gör det bitvis väldigt övertygande och entusiastiskt. Han river upp halsen tills rösten distar i Audioslave-numret ”Wide awake”, hamrar akustiskt liv i Temple Of The Dogs ”Wooden ­Jesus” och gitarrimponerar i Soundgarden-­diamanten ”Fell on black days”. Samtidigt som han tar sig tid att berätta historierna runt låtarna.

Halvvägs in i konserten är anslaget ett annat. Av de redan från start förhållandevis få av ­festivalens drygt 8 000 ­besökare har publiken sakta tunnats ut. De tar ­energin med sig genom Mariebergsskogens grindar.

Snacket tystnar

Till slut spelar ­Cornell för knappt femhundra tappra fans, färgglada snabbmatsstånd och en enorm gräsmatta. Mellansnacket har sedan länge tystnat och amerikanen verkar tyvärr mest av allt vilja att kvällen ska vara över.

FAKTA

➕➕ Chris Cornell

Stage of joy, Putte i ­parken.

Bäst: ”Black hole sun” är förtjusande vacker. Precis som Zeppelin-covern ”­Tangerine”.

Sämst: Utan gitarr och med förinspelat piano i ”When I’m down” är Cornell livlös. Bara medioker och trist.