1990 var din show störst

Nöjesbladets Jan-Olov Andersson gav Madonna fem plus – nu ber han henne sluta åldras baklänges

1 av 4
Nöjesbladets Jan-
Olov Andersson
skriver i dag ett personligt brev till
Madonna som han
recenserade 1990. ”Hela du var en enda stor härlig provokation”, skriver han. Här syns Madonna i
”Express yourself”-
videon från det året – med svarta under­kläder och strumpor.
ROCKBJÖRNEN

GÖTEBORG. Madonna, du gav 55 500 personer i Göteborg en av alla tiders mäktigaste konsertupplevelser för 22 år sedan.

Gammal kärlek rostar aldrig. Men i går gick den fan i mig på sparlåga. Så Open your heart för några rader från en som har följt dig sedan starten.

Madonna, du undrar förstås: Vem fan är väl jag att ge råd till en av världens mest framgångsrika artister? Senast i förrgår i svenska tidningen Dagens Nyheter (Todays News) var där en rörig kulturartikel om att just medelålders gubbjävlar ska hålla käft, för vi bara hakar upp oss på kvinnliga artisters ålder och utseende.

Har verkligen inget att klaga på varken när det gäller ditt yttre eller ditt inre, även om jag

aldrig förstått poängen med den där kabbalah-tron.

Har dock tänkt mycket på dig den senaste veckan.

Har kört bil kors och tvärs genom södra Sverige och då lyssnat på alla dina plattor. Otroligt många bra pop- och danslåtar. Otroligt få av dem som du iddes sjunga i går.

Hörde på bilradion ett program med svenska popstjärnan Marit Bergman. Googla, tror du skulle gilla henne. Hon berättade hur hon tapetserade flickrummet med bilder på dig. Hur du förändrade hennes liv.

Den typen av beundrare har förstås inte jag varit. Vi är ju jämnåriga. Hängde under några år tidigt på 1980-talet faktiskt på samma klubb (Danceteria) i New York, men då visste jag ju inte vem du var.

När jag nu ser ett svenskt tv-program som heter ”Eighties” förstår jag dock varför jag var lite trött på musik på den tiden. Det mesta var ju skit.

Punk och new wave på väg ut ersattes av blippande synthar.

Det kändes nästan som ett reningsbad när dina skivor kom. Med glimrande och dansant pop och där texterna och hela du var en enda stor härlig provokation, hela tiden med glimten i ögat.

Vi som såg de makalösa konserterna på ”Who’s that girl”-turnéen, vi var 80 000 på ett gärde utanför Leeds i England, eller den ännu bättre ”Blond ambition”-turnéen, vi var 55 500 på Eriksbergs varv i Göteborg, glömmer det aldrig. Den mäktiga blandningen av hits, Broadway-show och musikvideor som om de var framförda live. Provocerande, nyskapande, grymt underhållande.

Sedan började din Benjamin Button-period.

När du likt Brad Pitts roll­figur i David Fincher-filmen ”Benjamin Buttons otroliga liv” plötsligt började åldras baklänges.

Du har ibland hängt på dig en gitarr på scenen och i musikvideorna, men musiken, den har blivit allt mer syntetisk. Där har det inte funnits en ny trend du inte vågat missa

På tåget till Göteborg i går. I solgasset på uteserveringarna på eftermiddagen. Där satt de, dina riktiga fans. Flera generationer kvinnor i 35–50-årsåldern. Uppklädda och på strålande humör. De drack vitt vin och pratade Madonna-minnen – men också barn och familjer. De är i den fasen av sina liv nu. Precis som du, Madonna.

Vet att en gubbjävel inte bör tjata om ålder, men … du är faktiskt 50+. Varför inte göra låtar om den verkligheten? Är rätt övertygad om att alla som vuxit upp med din musik, skulle följa med på den resan också, även om de kanske blev lite besvikna i går.

Gammal kärlek rostar aldrig. Men båda parter måste bjuda till lite grann.

PS. Helt ok att du sjunger någon låt om din unga dansande älskare också.

Du är ju ändå popstjärna…

ARTIKELN HANDLAR OM