”Känns skönt att ha hjälpt Bruce i karriären”

Tomas Ledin om inspiration, sommarhiten och om hur han faktiskt hjälpt Springsteen att göra supersuccé

VÄCKTES AV WINWOOD 17-årige Steve Winwood gjorde så starkt intryck på 14-årige Tomas Ledin att han ristade in artistens namn ovanför sängen.Namn: Tomas Folke Jonas Ledin. Ålder: 60. Bor: Östermalm, Stockholm. Yrke: Artist. Familj: Hustrun Marie, sönerna John och Theo. Inkomst: 420 100 kronor (inkomstår 2010).
ROCKBJÖRNEN

Erbjudandet förändrade allt. Plötsligt bodde Bruce Springsteen hemma hos Tomas Ledin.

– Det känns ju skönt att ha hjälpt Bruce på vägen i karriären, apropå inspiration, säger artisten.

Springsteen 1988.

Vad betyder inspiration för dig?

– Det är förutsättningen för allt när det gäller musik. Väldigt mycket i mitt liv har handlat om att försöka bädda för det. Förutsättningen för att syssla med musik måste ju vara att får man inte göra det så dör man.

Hur gör man för att alltid hitta den där brinnande lågan då?

– Jag har med tiden förstått att jag måste vara med och skapa den där situationen. Längtan över huvud taget är en bristvara i nutiden, allt finns ju hela tiden. Jag har haft perioder då jag avsiktligt hållit mig borta från att skriva och att spela fast jag vill. Sen ger det sig självt ibland. Jag har tittat mig själv i hotellspegeln ibland och vet att jag ska stå där på scenen om en och en halv timme och tänkt ”jag begriper inte hur det här ska gå?” Sen är det ju det där samspelet med publiken. Det är jäkligt många gånger jag känt en enorm nytta av den där energiboosten man får när man går på.

”Har ett par tusen plattor kvar”

Vilken artist fick dig att börja med musik?

The Beatles var ju helt omtumlande och Jimi Hendrix med ”Hey Joe” kommer jag också ihåg första gången jag hörde. Det där gitarrsolot med lätt distad gitarr som man aldrig hört tidigare. Men sen kom Spencer Davis Group i den här vevan också. Man såg Steve Winwood, 17 år, och själv var jag 14. Det där gjorde extremt stort intryck på mig. Jag kommer ihåg att jag gick hem och ristade in ”Steve Winwood” ovanför min säng, pappa var inte så glad (skratt).

Hur många skivor har du?

– Nu har jag gjort en utrensning, men jag har kvar en bra vinylspelare och har väl de bästa, ett par tusen plattor kvar.

Vad är hjärtat i samlingen?

Joni Mitchell, mycket Eagles, mycket Dylan, mycket Hendrix och mycket tidiga Van Morrison. Van the Man är en sån där kille som kommit och gått i mitt liv, han kan låta lite lika. Men sen plötsligt kommer det ett album som griper tag i en och sen är man inne i hans värld igen.

Vill återerövra hemmet

Hinner du lyssna på alla plattorna?

– Alldeles för lite, så är det ju.

Du tar dig aldrig tid att sätta dig i skiv­rummet?

– Jo, för sjutton. Men nu var det ett par år sen för en av sönerna har tagit över det. Men jag gjorde i ordning det och hade det under flera år då jag fick bestämma hur saker och ting skulle vara, men nu är han på väg ut ur hemmet så jag ska återerövra de där kvadratmetrarna (skratt).

Hur skriver du musik?

– I vissa perioder har jag skrivit mycket vid pianot. I början var det bara gitarr och nu är det mycket gitarr igen. Men det finns inga riktiga regler för mig i skrivandet. Sen kan jag bli inspirerad bara av att jag köper en gitarr. Att den har ett speciellt sound eller man upptäcker ett nytt ackord, att ”så där kan man ju göra”. Och då växer det fram något utefter det.

Skrev superhiten på 10 minuter

”Sommaren är kort”, hur kom den till?

– Kan det ha varit 1981? Det var i alla fall i augusti och det var en sån här onormalt varm period. Marie och jag bodde i ett kråkslott på Värmdö med en stor skön trädgård som vi inte skötte. Vi käkade middag med några kompisar och det var något med desserten så det drog ut på tiden jättelänge. Sen skulle jag gå på toaletten och plockade upp gitarren inne i huset. De första raderna kom på en gång, jag skrev ju inte klart den då, men jag tror den kom på tio minuter och så slängde jag ner den på kassett. Och den där var liggande ett tag, sen tog jag tag i den och sen blev den liggande igen. Så det var ingen viktig låt utan bara en ”throw away”.

Berätta om din relation till Bruce Springsteen.

Springsteen har naturligtvis varit en enorm inspirationskälla för mig, speciellt i början på 1980-talet när han gjorde ”The river” och de där plattorna. Jag såg ju James Brown 1969 så jag vet ju att Bruce verkligen tittat på de stora scenartisterna. Och han har ju tagit och gjort något fantastiskt av det.

Gömde Springsteen

Hur gick det till när han lånade din lägenhet?

– Det var rena tillfälligheter. Det var 1988 bara några veckor innan vår första son föddes. Han var här och gjorde några konserter på stadion och behövde vara lite privat på grund av kärlekstrassel och så. Och Thomas Johansson (styrelseordförande för Live Nation Europa) ringde mig och frågade om jag kände till något avsides hus i skärgården. Jag sa ”ingen aning Thomas, jag kan inte hjälpa dig”, och sen på skämt ”har han ingen annanstans att bo så kan han bo hos oss”. Thomas bara garvade och så la vi på luren. Men sen ringde han några timmar senare och undrade om jag menade allvar. Och så blev det.

– Sen hade jag ju naturligtvis strategiskt lämnat en av mina egna skivor framme i lägenheten. Jag hade ju gjort en engelsk platta som hette ”The human touch”. Sen gick det ju bara några år så kom det en platta med Bruce som hette ”Human touch”. Så det känns ju skönt att ha hjälpt Bruce på vägen i karriären, apropå inspiration. Där var det jag som gav inspiration (skratt). Men han kanske inte ens tog den, men den var i alla fall borta när jag kom hem.

Vilken låt grät du senast till?

– Det händer. Kanske inte att man gråter floder men att man blir vattnig i ögonen. Van Morrison har gjort en platta som heter ”The healing game”, där tycker jag det finns några jävligt starka låtar som gjort stort intryck. en kan jag nästan få tårar när jag hör en del artister, när det är så uppenbart att de har gåvan, och att man får vara där när allting stämmer. Jag upplevde det nyligen när vår grabb tog studenten. Då var det en elev där som sjöng bland fem-sex andra. Alla var ju väldigt duktiga, men bara han öppnade munnen, jag ryser nu när jag tänker på det, så kände man ”vilken begåvning, fraseringen, närvaron, en ung människa som har det”. Det var lysande.

1 av 4

3

... favoritskivor:

Bringing it all back home – Bob Dylan

Silk degrees – Boz Scaggs

One of these nights –Eagles

... favoritböcker:

Den galopperande svensken – Sture Dahlström

Bit of a Blur – Alex James

Den vita tigern – Aravind Adiga

... favorit­filmer:

Gudfadern- trilogin

Inside job

Pelle erövraren