Här blir Bruce Springsteen unik

28/7 2012: Vi kommer aldrig att få se något liknande igen

ROCKBJÖRNEN

Konserten är klar.

Det borde inte finnas ­något mer att tillägga.

Men Bruce Springsteen har en sista sak kvar att ­säga.

Och det känns som att ­hela arenan håller andan.

Klockan är nästan midnatt.

The E Street Band har precis avslutat ”Tenth avenue freeze-out”.

Det verkar som om konserten är över. Bandet tar emot publikens jubel och börjar sakta gå av scenen.

Men Springsteen hämtar gitarren igen och går sakta fram till mikrofonen.

Han ser sammanbiten ut och mumlar att bandet inte riktigt har repat in nästa låt, vi får se hur det går.

Om det vore en amerikansk film eller tv-serie skulle bilden frysas och ersättas av snabba klipp med alla höjdpunkter som hittills har passerat, allt det som får Springsteen att andas som om han sprungit två och ett halvt maratonlopp.

Vissa scener skulle säkert gå i slow motion för effektens skull.

Som hur Springsteen kämpade och krånglade sig igenom ”Lost in the flood”.

Som den 15 minuter långa versionen av ”My city of ruins” som bars fram av 130 000 händer och röster, och där kameran zoomade in en flicka som grät i publiken.

Blodröd intensitet

Eller gitarrduellen med Steven Van Zandt mot slutet av ”Saint in the city”. Eller den galet sällsynta rariteten ”Frankie”, i en version som kalenderbitarna kommer prata om i åratal. Eller ”Because the night” där intensiteten var så blodröd att Max Weinberg tappade det och började garva åt Nils Lofgrens dånande gitarrsolo.

Eller när Springsteen härmade James Brown och låtsades kollapsa av trötthet efter ”Dancing in the dark” och Little Steven klev fram med en svamp och ”återuppväckte” sin chef genom att dränka honom i vatten.

Eller masspsykoserna som drabbade publiken i ”Hungry heart” och ”Waitin’ on a sunny day” och ”Born to run” och ”Born in the USA”.

Eller, eller, eller.

Konserten är redan oerhörd. Den är redan fulländad. Den kommer, som Per Bjurman uttrycker saken mitt under den saliga kalabaliken, få ”Backstreets” att skita på sig.

Fanzinet alltså, inte låten.

”Betytt mycket”

Men Springsteen är inte klar. Han vet att det är en unik kväll. Avslutningen ”Twist and shout” får vänta ett tag till.

– Den här platsen har alltid betytt väldigt mycket för oss, säger han. Och den betydde väldigt mycket för Clarence. Det här är för The Big Man.

Och Roy Bittan och Soozie Tyrell börjar spela introt till ”Jungleland”.

Jag upprepar – ”Jungleland”.

Alla lampor på arenan är tända. Allt badar i dagsljus. Och nu ska Jake Clemons, som fått större plats i showen än någonsin, verkligen kliva fram och prova sin döde farbrors stora skor.

Publiken är fastfrusen och håller upp sina smarta telefoner när Jake tar sats i ett av rockhistoriens mest kända saxofonsolon.

Han spelar försiktigare och sirligare än sin farbror, men han lyckas ändå göra solot till sitt eget medan Springsteen står bredvid och manar på publiken.

Kramar Clemons

Bruce sjunger de sista textraderna med darrande röst. Och när ”Jungeland” till slut tonar ut torkar han sig ögonen och kramar om Jake Clemons.

De håller om varandra länge.

Är det slut nu? Glöm det. Det finns en låt kvar, ”The stadium breaker”. Också känd som ”Twist and shout”.

Och efter den långa och and­äktiga och allvarliga ”Jungleland” tappar The New Jersey Devil alla hämningar. Han blir helt galen. All trötthet är försvunnen.

Han hetsar både publiken och bandet till crescendo efter crescendo efter crescendo.

Märklig känsla

Det låter kanske fånigt och löjligt och överdrivet, men det känns som om jag aldrig kommer få se något liknande igen, varken med Bruce Springsteen eller någon annan artist.

Det är en mycket, mycket märklig känsla. Och det är också en helt fantastisk känsla.

Före konserten twittrade Little Steven att tanken på alla fans som stått och väntat i regnet gjorde honom taggad.

Han trodde att det skulle bli en spelning ”for the ages”, något som ingen sett förut.

Han fick rätt. Den jäveln hade rätt.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Bruce Springsteen.

Bruce slår en tung knockout

Who’ll stop the rain

Så klart. Naturligtvis. Creedence Clearwater Revivals klassiker brukar alltid kickstarta E Street Bands regnkonserter. Återhållen och sober version där publiken låter dubbelt så högt som Springsteen i refrängen.

The ties that bind

”The river”-öppningen låter strålande med soulkör. ­Responsen när Jake Clemons tar första solot? Precis som igår. Enorm.

Out in the street

Inledningen känns som en maratonkonsert under ”River”-turnén 1980. Och i kväll är ”oh-oh”-partiet mot slutet en ”stadium breaker”.

Downbound train

Springsteen pumpar in magnifik ”Born in the USA”-svärta i euforin.

I’m goin’ down

”A ’Born in the USA’-double hitter”, säger Bruce. Och drar loss en underskattad raggarserenad där Jake Clemons får skina som Springsteens sidekick.

My lucky day

En inspirerad bagatell där Bruce gör, hrrm, ”funky chicken”-rörelser med armarna.

Lost in the flood

Första önskelåten är en liten knall. En gåva till hard core-fansen. Tar ett tag innan balladen hittar rätt riktning. Springsteen letar länge efter rätt tonart med hjälp av Roy Bittan. Det märks att låten är orepad. Springsteen får kämpa sig in i klassikern som en drucken slugger. Men till slut slår den en tung knock-out.

We take care of our own

Ny låt som redan har hunnit bli ett folkkärt ”knytnäven i luften”-anthem.

Wrecking ball

Träffar, precis som i går, som en murbräcka.

Death to my hometown

Stomp-stomp-stompedi-stomp. Publiken får fira ”St. Patrick’s Day” i Göteborg igen.

My city of ruins

Chockerande stark. Och i kväll vill Springsteen inte att balladen ska sluta. Högmässan pågår i över femton mäktiga minuter. Och alla vet vem som saknas på scen. Ögonblicket när Springsteen säger ”Jag vet att han lyssnar, så låt honom höra era röster” är... (ni som har några ord kvar kan fylla i valfritt superlativ här). Kameran zoomar in på en tjej i publiken som gråter. Hon är säkert inte ensam.

Saint in the city

62-åringen sjunger låten som en gång gav honom skivkontrakt, en kaxig saga om gå som Marlon Brando och dansa som Casanova, som om han fortfarande kämpar för att ge ut sin första skiva. Gitarrduellen med Steve Van Zandt mot slutet är en thriller.

Frankie

Underbar och ”late summer”-vemodig raritet som, enligt uppgift, bara har framförts live sex gånger sedan 1976. Soozie Tyrells fiol får den att låta som den varmaste singeln som Van Morrison själv aldrig skrev. Fullständigt fucking fantastisk.

The river

Så öm och lågmäld att man knappt vågar andas.

Because the night

Kommer helt perfekt i setet. Helt perfekt. Det här kan, på fullaste allvar, vara det bästa och största och mäktigaste jag sett och hört och upplevt under mina fjorton år som musikjournalist. När Nils Lofgren börjar slå piruetter i sitt solo sitter Max Weinberg och bara garvar. En sådan version är det.

Lonesome day

”It’s alright, it’s alright – yeah!”

Hungry heart

Och gissa hur den här tas emot på Ullevi? Jake Clemons!

Shackled & drawn

Stämningen är så upphetsad och over the top att till och med den här irländska tråklåten fungerar. Nu är det en rungande pubgospel.

Waitin' on a sunny day

”Hungry heart” fick plötsligt en konkurrent om Ullevi-helgens största allsång. Nu fattar luften eld igen. Nu tog fan bofinken. ”Once more, a little bit LOUDER!”

Where the bands are

Man undrar verkligen varför Springsteen valde bort den här makalösa popsingeln under inspelningarna av ”The river”. E Street Band är just nu så våldsamt laddade att allt de spelar blir till guld.

Backstreets

Vad är det här? Vad händer? Och med en liten, liten snutt av ”Sad eyes”-partiet, dessutom. Och ”Backstreets” knyts snabbt ihop...

Badlands

... med en rätt fin bit.

Land of hope and dreams

Det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Här är Springsteen den enda värdiga arvtagaren till soulmästaren Curtis Mayfield ur sin generation. Makalöst.

Extranummer

Thunder road

Nej, de tar egentligen ingen paus för extranummer. Men för ordningens skull är det där vi är nu. Och den vuxna och långsamma och saktmodiga versionen av alla flyktbenägna rocklåtars moder är, just i kväll, obeskrivlig. Clarence Clemons solo mot slutet spelas av hela E Street Horns.

Born in the USA

Ullevi äger låten.

Born to run

Som sagt: det eviga och ständiga och sönderspelade extranumret känns ny igen. I breaket kastar sig Springsteen i fansens armar. Muppdockan Animal får till och med vara med och hamra på gitarrsträngarna. Ja, ni läste rätt. Äh, ni skulle ha varit där. Orkar inte förklara.

Ramrod

Allt funkar. Hela tiden. Ett episkt raggarbröl. Så fantastiskt fånigt, så fantastiskt bra.

Dancing in the dark

Hey baby...

Tenth avenue freeze-out

Den tysta minuten för Clarence...

Jungleland

... är ingenting mot det här. Och här dog Per Bjurman.

Twist and shout

Efter ”Jungleland”, efter att Springsteen sjungit med tårar i ögonen och kramat en uppenbart tagen Jake Clemons – solot i ”Jungleland” var ynglingens eldprov – är det här bara en stor och rimlig och förlösande urladdning. Springsteen bygger upp explosion efter explosion efter explosion efter explosion. Det är... bortom alla ord.

Bruce Springsteen and the E Street Band

Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 66 561. Längd: 3 timmar och 40 minuter. Bäst: ”Frankie”. ”Because the night”. ”Backstreets”. ”Where the bands are”. ”Twist and shout”. Listan är orimligt lång. Utom all tävlan: ”Jungleland”. Kvällens nyckelspelare: Jake Clemons. Fråga: Vad hände?