Har svårt att nå ända fram

Foto: LINDA FORSELL
Feelgoodpop Rumer tar hand om sina lyssnare.
ROCKBJÖRNEN

Få skivor på senare år har berört mig mer än Rumers debut­album ”Seasons of my soul”. Sarah Joyces sätt att kombinera Burt Bacharachs ­balladkonst med klassisk soulvärme genererade feelgoodpop av ­finaste sort.

Till Skeppsholmen kommer den pakistansk-brittiska sångerskan för sin första ­Sverige-spelning någonsin, med ytterligare ett album i ryggen.

På färska ”Boys don’t cry” tolkar hon manliga låtskrivare från 70-talet, liksom för att leda i bevis att skiv­titeln inte ­stämmer.

Jag gillar hennes ­covers också, valda med omsorg, och den här eftermiddagen får vi delikata tolkningar av både Hall & Oates och Ronnie Lane.

Rumer har en röst som verkligen tar hand om sina lyssnare, men på stor scen i eftermiddagssol inför en publik som bara delvis har koll på henne – långt ifrån de lättaste förhållandena – får hon ­ibland svårt att nå ­riktigt ända fram.

Den där naturliga scenkarisman som grundar sig i erfarenhet och självkänsla och finns i överflöd hos en Emmylou Harris har Rumer trots allt en bit kvar till.

Men bandet är bra och när allt stämmer blir det fantastiskt.

Främst i Gil Scott-Herons funkiga ”Lady Day and John Coltrane” och Rumers alldeles egna idolhyllning ”Aretha”, om hur vacker en morgon kan bli med en dos Aretha Franklin.

Rumer

Konsert på Stockholm ­Music & Arts. Bäst: ”Aretha”. Sämst: Hon får gärna ta mer plats på scen.