La Roux bränner till i små doser

Så bra var deras konsert på Putte i parken

Foto: Lotta Anelid Karlgren/Rockpix
Tillbakalutat La Roux-sångerskan Elly Jackson sjunger svalt och lysande men konserten pågår mer än den berör.
ROCKBJÖRNEN

KARLSTAD. ”Det blir ju aldrig mörkt här. Jag behöver mörkret”.

Sångerskan Elly Jackson spricker upp i ett skratt från scenen men har förstås rätt.

La Roux behöver mörkret.

2010 spelade La Roux i ett sprängfullt tält på Way Out West i Göteborg. Hela spelningen var en smäll. Energin pumpade från ­scenen lika hårt som duons Berlinbultande 80-talstrummor. Allsången var i stunder en konsert i sig.

Tre år senare och framför en publikgles gräsmatta i Karlstad är förutsättningarna sämre. Mycket sämre. Inga tältväggar som stänger ute andra intryck och trots den molntäckta himlen är mörkret, mycket riktigt, långt borta. En livekuliss som annars gör mycket för visuell syntpop där välregisserat ljus är lika självklart maskinparken.

Sjunger svalt

Det är visserligen snyggt och sofistikerat ändå. Den omedelbara och scencoola Elly Jackson sjunger svalt och lysande. Rör sig som om varje danssteg skulle bli ett formidabelt och prisat livefoto.

Till slut släpper allt

Men helhetsintrycket är bara i glimtar riktigt brännande. Konserten pågår mer än den berör. Bara i de mest explosiva hitsen när sångerskans plågat, dystra röst blandas med kalla digitaltrummor och drivna popmelodier går energin igenom.

Det märks i publiken också. Bakom de första entusiastiska raderna pågår annat samtidigt. De dansar lite förstrött. Röker och tittar mot entrén. Blåser såpbubblor.

Först efter 45 minuter och i den avslutande ”Bullet­proof” släpper allt och både La Roux och hela Karlstadpubliken fokuserar på samma sak samtidigt. Britternas faktiskt briljanta Eurythmics- och Yazoo-arv.

ARTIKELN HANDLAR OM