Fulländat farväl för Peter LeMarc

Peter LeMarc släpper på allt tvivel i ett perfekt avsked

ROCKBJÖRNEN

Vissa konserter går inte att recensera.

Det här var en sådan kväll.

Vet inte hur jag ska beskriva det här.

Sitter mest framför datorn efter Peter LeMarcs sista vals och undrar vilka tangenter jag ska trycka på.

Hittar inga formuleringar. Finns bara en massa svordomar i skallen, annars är det tomt och tyst.

Helvete, vilken konsert.

LeMarc uppträder inte som om han och bandet bara har repat i 14 dagar.

Han uppträder inte som om det är den första och sista spelningen han gör på sju år.

Han uppträder inte som en person som har hemsökts och våndats av en paralyserande scenskräck.

Han uppträder som om han vill bevisa att pophistorien måste skrivas om så att Memphis och Muscle Shoals egentligen ligger i Trollhättan. Och efter 2 timmar och 20 minuter börjar man tro på den och andra sagor.

Släppt tvivlet

Jag vet inte vad som fick LeMarc att fatta det drastiska beslutet att det här skulle bli hans sista liveframträdande.

När man läser om det känns det så melodramatiskt.

Men samtidigt verkar det valet ha gjort att han släppt det sista tvivlet.

Tvivlet på låtarna, tvivlet på sig själv, all den osäkerhet som har varit grundtonen i hans karriär.

Fuck it, let’s dance.

LeMarc lufsar ner i publiken redan efter första låten. Han går ner på knä ute på scenrampen och skjuter iväg munspel­solon mot natthimlen. Han sjunger som i trans, skrattar som en galning och bläddrar i en sångbok där alla låtar han någonsin skrivit finns och säger:

”’Marmor? Det var en jävligt dålig skiva.”

Ja, han spelar till och med en snutt av ”Kom klappa min kanin”.

Fantastiskt band

Men framför allt radar han upp den ena fulländade versionen av sina låtar efter den andra. Mycket tack vare ett fantastiskt band som överträffar sig själva på varje punkt.

Musikerna har spelat med många andra artister genom åren, men hur ofta har de låtit så här bra tillsammans? De skapar ett perfekt sound för LeMarcs berättelser om drivved och älvar, månen och om att gå av sitt skift, tack gode Gud.

Det ligger nånstans mellan albumen ”Sången dom spelar när filmen tar slut” och ”Sjutton sånger” och alla de amerikanska soulvinyler som LeMarc har spelat sönder och samman i sitt hem.

Det låter perfekt. Det låter även som om varken LeMarc eller publiken, de som vuxit upp och gift sig och skaffat barn och skilt sig med och till alla serenader och ballader, vill släppa taget om musiken. Versionerna är långa, långa.

Behåll fisken!

Och titta på låtlistan. Det känns som om han spelar konserten bak­ifrån. Han börjar med fyra extranummer. ”(Jag ska) gå hel ur det här” som nummer tre? Bara frågar.

Men eftersom det inte blir fler konserter bör jag kanske hellre skriva hej då ”(Jag ska) gå hel ur det här”, låten som en gång öppnade min dörr för amerikansk blues och soul. Farväl ”Ända till september”. So long ”Drivved”. Och kanske allra främst adjö, ”Evelina”.

Mot slutet av konserten, när LeMarc åter igen rusar ner i publiken, får han syn på min kollega och Nöjesbladets recensent Håkan Steen och väser:

”Sågar ni det här får ni en fisk!”

Du kan behålla fisken, Peter.

Låtlistan

Mellan månen och mitt fönster

Senast jag såg änglarna

(Jag ska) gå hel ur det här

Sången dom spelar när filmen är slut

I mitt andra liv

Drivved

Ända till september

Älskad från första stund

Det som håller oss vid liv

Ett av dom sätt

Här kommer din älskling

Memphis i himlen

Vägen

Vänta dig mirakel

Little Willie John

Extranummer

Vaggsång kl 4

Nio broars väg

Evelina

ARTIKELN HANDLAR OM