Drottningen av Way Out West

Robyn ägde scenen med elektronisk energi

1 av 2 | Foto: THOMAS JOHANSSON
SJÄLVLYSANDE”Jag har så mycket energi i kväll så jag inte vet var jag ska göra av den”, ropar Robyn från scenen. Att det här är vår internationellt mest hyllade estradör på senare år blir nästan löjligt tydligt i kväll, skriver Håkan Steen.
ROCKBJÖRNEN

GÖTEBORG. En norsksvensk elektronisk union blir den blixtrande finalen på festivalen.

Slottsskogens självlysande drottning heter givetvis Robyn.

Robyn och Bergen-duon Röyksopp hade samarbetat förr, både på Röyksopps album ”Junior” 2009 och på Robyns ”Body talk pt 1” året därpå. Men när de i fjol bestämde sig för att spela in mer musik ihop handlade det inte minst om att såväl Robyn som Svein Berge och Torbjørn Brundtland kände sig lite vilsna både i livet och sina musikaliska karriärer.

Nya idéer

Det gemensamma projektet blev ett slags fristad där de kunde testa nya idéer. Sent i våras släppte de ep:n ”Do it again” och låten med samma namn har penetrerat vårt kollektiva popmedvetande sedan dess.

Way Out West är enda svenska stoppet på den pågående gemensamma världsturnén och showen utvecklar sig till en generös och gedigen final på festivalen i Slottsskogen.

Neongula regnkappor

Röyksopp inleder, i neongula regnkappor och kepsar som leder tankarna till KLF:s tidiga 90-tal. Framför allt har de med sig en annan av Norges största popbegåvningar, Susanne Sundfør. Hon gjuter massor av själ i den svalt svepande fjordpopen, inte minst i ”This must be it”, som Röksopp ursprungligen gjorde med Karin Dreijer Andersson från The Knife.

Men hur fin duons dansanta elektroniska melankoli än är framstår den som uppvärmning så fort som Röyksopp efter 40 minuter lämnar över till sin svenska kollega.

Hon glider in som ett slags tiotals-Ziggy Stardust i röda platå-sneakers, silvershorts, Bowie-spretigt hår och en hockeytröja som kunde varit designad av en japansk konstnär.

Gåshud

- Jag har så mycket energi i kväll så jag inte vet var jag ska göra av den, ropar hon.

Det är ingen lögn. ”Be mine” är en ren storm, ”Love is free” är bootyshaking och boomchickaboom-sväng, och sedan följer den tämligen knäckande disco-med-tårar-i-ögonen-trilogin ”Call your girlfriend”, ”Dancing on my own” – gåshud när publiken sjunger refrängen själv – och ”With every heartbeat”.

Att det här är vår internationellt mest hyllade estradör på senare år blir nästan löjligt tydligt i kväll. Hon har total kontroll.

Men det är faktiskt när Robyn och Röyksopp gör gemensam sak i finalen som den framemotsedda showen lyfter riktigt högt.

De tre bäddar in scenen i stroboskopljus, laser, bildprojektioner och galenskap. Röyksopp-männen glider runt i silverhuvor och Robyn åmar sig på ett podium. ”Sayit” är som ett uppdaterat Kraftwerk med rå sex appeal. ”Monument” känns som en futuristisk konstillation, på ett bra sätt, och den konfettisprudlande ”Do it again” är ren fest.

Det är en musikalisk union man vill se mer av, och en storartad final på den åttonde upplagan av Way Out West.

Röyksopp & Robyn

Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: De allra, allra flesta av de 27 466 som är på festivalen i kväll. Längd: Två timmar. Bäst: ”Sayit” och ”Do it again”. Sämst: Att vi verkar få vänta på ett nytt Robyn-album.

ARTIKELN HANDLAR OM