De vinner på sin vardagliga charm

Lady Antebellum hejvilda blandning räcker långt

1 av 2
Två av tre i Nashville-trion Lady Antebellum. De är ett typexempel på den light-eklektiska mainstreamcountryn som gärna gör covers på andra genreverk. I det här fallet bland annat Aviciis ”Wake me up”.
ROCKBJÖRNEN

Hur mycket country de är går möjligen att ­fundera på.

Men Lady Antebellum vinner massor på sin vardagliga charm.

Nashvilles behov av förnyelse, eller identitetskris om man så vill, har fått en hel del av den bredaste countryn att de senaste tjugo åren flirta allt djärvare med andra populära genrer. I dag går det knappt att skilja countrystationerna på amerikansk radio från dem som spelar pop ­eller rock.

Stor spännvid

I Nashville-avsnittet av Foo Fighters dokumentären ”Sonic high­ways” kändes samarbetet med Zac Brown Band plötsligt helt ­naturligt och att Taylor Swift de facto kom fram via countryscenen har troligen många redan glömt.

En liknande spännvidd märks på den ­ambulerande tvådagarsfestivalen Country To Country, som huserat i Globen i helgen. Ambitionen tycks vara att ­sälja in en klase amerikanska superstjärnor som Lee Ann Womack, Luke Bryan och Jason Aldean i Europa där country ännu inte alls är samma mångmiljard­industri som i USA.

Att döma av mängden tomma stolar lär det ta ett tag till, även om ­Lady Antebellum, som avslutar festivalen, uppenbarligen redan hunnit spela sig till en trogen skara fans här.

Nashville-trion, vana att fylla den här sortens hallar själva, känns som ett typexempel på den light-eklektiska mainstreamcountryn. Inte bara för att de gör en cover på Aviciis countryflirt ”Wake me up” ­utan också för att deras egna låtar ofta mest låter som Fleetwood Mac ­eller Bryan Adams.

Jag är verkligen ingen purist när det gäller genrer, är det bara en bra låt får artister blanda precis som de vill, och Lady Antebellum har absolut bra pop i ”Bartender” ­eller balladen ”American honey”, men känslan blir ändå emellanåt att de ­lite för mycket vill ­vara lite för alla.

Okonstlade

Å andra sidan är de, som alla Nashville-stjärnor, slösaktigt proffsiga både på att sätta stämmor och ta en publik.

Och det räcker långt. Lady Antebellum känns så sympatiskt okonstlade att man åtminstone nästan tuggar i sig en ­cover på The Guess Who/Lenny Kravitz-bekanta riffkolossen ”American ­woman”.

Lady Antebellum

Country To Country, ­Globen, Stockholm. Publik: Cirka 2000. Längd: 80 minuter. Bäst: ”American honey” och ”Lie with me”. Sämst: ”American woman”.