Cabaret är konstig och rörig men skådespelarna glimrar

Så bra är nya versionen med Finer, Lindfors och Rabaeus

1 av 4 | Foto: Petra Hellberg
Sarah Dawn Finer och Albin Flinkas i Cabaret.
NÖJE

Sarah Dawn Finer är en utmärkt Sally Bowles.

I en konstig ”Cabaret” där det äldre paret blir tyngdpunkten.

Lill Lindfors och Johan Rabaeus är bäst i föreställningen.

”Cabaret” kan vara världens bästa musikal.

Det är den inte här. Men till exempel i filmen från 1972 som är ett mästerverk och blivit ett spöke för senare uppsättningar. Filmen koncentrerar intrigen, tar bort onödiga sångnummer och har specialskrivna låtar åt Liza Minnelli/Sally Bowles som inte finns på scen.

Här fokuseras inte. Gott om sånger som bromsar handlingen. Scenbilden är rörig. Det pendlar mellan förvirrat och övertydligt.

Uppvaktas av frukthandlare

En del sångnummer sänker låtarna snarare än lyfter dem. ”Money” avslutar första akten och är buskis i lederhosen. Andra akten inleds med en instrumental version av "If you could see her” med dansande nazister i rosa baddräkter. Det kunde varit med i musikalparodin ”Det våras för Hitler” där de anstränger sig för att göra en flopp.

Albin Flinkas är bra som Cliff Bradshaw, den oskuldsfulle amerikanske författaren i Berlin på 1930-talet. Han hyr rum hos fru Schneider (Lill Lindfors) och hamnar direkt på Kit Kat club där Sally Bowles uppträder.

Fru Schneider uppvaktas av frukthandlare Schultz (Johan Rabaeus), en hyresgäst med judiska rötter. Deras kärlek stoppas av nazisten Ernst Ludwig (Philip Zandén) som också engagerar Cliff i smuggling.

Ibland för lite tanke

Johan Rabaeus och Lill Lindfors ger uppsättningen hjärta och mening, i fina scener och sångnummer.

Robert Fux har det otacksamt som konferencier. Han verkar mer arbeta på nycirkus än på nattklubb. Fux sjunger bra, men har tilldelats sång- och dansnummer som distanserar mer än de griper.

Ibland känns det som en rockvideo med för mycket resurser och för lite tanke.

”Cabaret” som pekbok.

ARTIKELN HANDLAR OM

Scen