Har förlorat sin identitet

Max Payne förtjänade ett långt bättre öde än detta

helskärm

ACTION Det har gått elva år sedan finska Remedy släppte ”Max Payne”. Spelet var ett fantastiskt noir-hopkok av så vitt skilda inspirationer som Mickey Spillanes prosa och Hongkong-action av den typ som John Woo och Yun-fat Chow definierade på åttiotalet med filmer som ”Hard boiled” och ”The killer”. Spelet fick också en lyckad uppföljare 2003. Men sedan dess har det varit tyst, trots fansens vädjan om en fortsättning. Tills nu, nio år senare, när ”Max Payne 3” slutligen dyker upp.

Remedy utvecklar inte längre (de äger inte själva rättigheterna). Och den briljanta Sami Järvi – som bland annat skrivit

under den anglifierade pseudonymen Sam Lake – är inte heller längre manusförfattare. Istället är det Dan Houser från

-serien som tagit över.

Tappar temport

Resultatet är tyvärr en förutsägbar och linjär story utan mycket djup eller atmosfär. Rockstar skiter totalt i den noir-aktiga stämningen från föregångarna och placerar Max, som fortfararande sörjer sin familj, i mer generiska gangsterfilmsmiljöer. Den här gången arbetar han som livvakt och New York är utbytt mot São Paolo. Han har rakad skalle, ett skägg som avslöjar hans osunda alkoholvanor och en skrynklig hawaiiskjorta som är öppen ner på magen. Han bär, kort sagt, sin depression som en chic accessoar.

De förutsägbara spelmomenten – spelet sprider bullet time- och slow motion-effekter kring sig som om det fortfarande vore 2001 – är dessutom förankrade i mellansekvenser som är så långa att spelandet förlorar allt momentum.

Det här är Max Payne som han skulle se ut ifall Tony Scott hade regisserat honom.

Fel fokus

Det betyder inte att spelet är rent dåligt eller saknar poänger. Det innehåller fortfarande många av de saker som Rockstar normalt fokuserar på – klassklyftor, starka som utnyttjar svaga och ett samhälle med en konfliktfylld självbild. Kontrasten mellan den fattiga befolkningen i São Paolos fallfärdiga kåkstäder och de svinrika brottslingar som rör sig i de finare, nybyggda delarna av staden är tjusig. Likaså kritiken mot hur främmande kulturer börjat sälja sin identitet för en smaklös, homogen lyxstil. Problemet är att det mesta av det där förpassas till bakgrunden.

Det märkligaste med hela spelet är emellertid att det inte tycks finnas någon verklig motivation för karaktären. I föregångarna drevs Max nästan enbart av hämnd och upprättelse för sina egna. Det finns ingenting sådant här. Han har ingen egentlig anledning att rädda livet på folk han inte känner. Genom hela storyn går han på tomgång. Han räddar folk och skjuter skurkar mest eftersom det är sånt som generiska actionhjältar gör i spel.

Och det kan kanske vara en sorts manuspoäng i sig självt som försöker visa hur lite han har kvar i sitt liv som betyder någonting. Men det är en jävligt tråkig och ensidig poäng isåfall – som inte funkar ett helt spel genom.

Förvånansvärt ointressant

Massor av tid har ägnats åt realistiska effekter och blodiga animationer som får ”Max Payne 3” att se ut som vilket modernt actionspel som helst. Skjut-och-ducka-mekaniken från de tidigare delarna i serien är kvar och har blivit mer avancerad. Kulor i slow-motion sliter upp hål i kropparna på dina fiender och det finns en möjlighet att backa bandet en liten bit när du dör för att försöka hämnas på skurken som avlossar den dödande kulan.

Stilistiken som Remedy lade grunden för är kort sagt kvar, men nästan ingenting av atmosfären eller karaktärerna själva. Rockstar har prioriterat stilen över substansen – inte helt olikt hur John Woos filmer blivit misshandlade av ett Hollywood som ofta plagierat deras effekter men sällan deras karaktärer, deras sociala poänger eller den briljanta cinematiken.

”Max Payne 3” är inte ett dåligt spel om du vill ha lite kompetent action i tredjepersonsperspektiv. Men ”Max Payne” är en karaktärsdriven spelserie, och som karaktär är han förvånansvärt ointressant i den här nytolkningen.

Både han och den här serien förtjänade mer respekt än de fått av Rockstar.

Carl-Johan Johansson