”Metal: Hellsinger” bjuder modigt upp till headbangande

Nyskapande slakt i takt

Man får gå emot sina instinkter i ”Metal: Hellsinger”.  Att skjuta hejvilt leder ingenvart, utan det måste ske i takt.
Man får gå emot sina instinkter i ”Metal: Hellsinger”. Att skjuta hejvilt leder ingenvart, utan det måste ske i takt.

Tänk ”Guitar hero”, fast som ett FPS-spel i helvetet.

Någonstans där har ni vad svenskproducerade ”Metal: Hellsinger” är.

Unikt, modigt, hårt och faktiskt svinsvårt.

Hur många gånger har man inte suttit och lirat valfritt actionspel med hårdrocksmusik på i bakgrunden när allting bara klaffar? När manövrarna och trumslagen eller riffen känns som gjorda för varandra.

Nå, det var åtminstone så idén om ”Metal: Hellsinger” föddes för sex år sedan.

Spelutvecklaren David Goldfarb satt och slaktade i ”Doom” med Meshuggah på i lurarna. När skotten tajmades med musiken tänkte han något i stil med ”fan, det här är ju coolt”.

Fokus har förstås lagts på musiken – och det märks en del på fienderna som inte helt bjuder upp till dans.
Fokus har förstås lagts på musiken – och det märks en del på fienderna som inte helt bjuder upp till dans.

Typsikt metal

Och ja, visst fan är det coolt. Det kan jag intyga nu när jag spelat igenom resultatet från svenska spelstudion The Outsiders.

Det är dessutom så typiskt metal.

Man springer in genom helvetets portar som en demonhybrid, kallad ”den okända”, för att slakta Röda domaren och hennes horder av demoner i takt till besinningslös metal. Detta med antingen ett dödskallesvärd eller olika skjutvapen. När historien berättas är det Troy Bakers sköna Texas-gung som lättsamt raljerar om helvetet. Det fattas ju bara att Collectors edition skulle komma med en brandad whiskey och en vildsvinskebab också.

Dock är det är bra mycket svårare än vad jag först tänkt mig. Jag menar, jag har ju lirat fps-spel sedan 1998 och säkert haft gitarren i nävarna mer än din lokala lägerelds-Casanova. Men att avvänja sig från ryggmärgsreflexen att inte bara trycka av hagelbrakaren när fienderna kommer allt närmare – det sker inte direkt.f

”Metal: Hellsinger” är ett passionsprojekt som lär röra om i grytan.
”Metal: Hellsinger” är ett passionsprojekt som lär röra om i grytan.

Högklassig musik

Spelet är ju uppbyggt så att du gör mer skada, och får mer poäng, ju mer du lyckas skjuta fiender i takt till musiken. Tar du stryk eller missar beatet, ja då tar du ett steg ner på multiplikationsstegen.

Lager av låtarna adderas också i takt med framstegen. Tänk introt till ”Smoke on the water” (en lite för mjäkig låtreferens, men låt gå), där musiken stegvis blir mer fyllig med fler instrument om du gör bra ifrån dig – och det är först vid 16x-gränsen som sången träder fram.

Som metal- och tv-spelsvän är det svårt att ogilla konceptet. Extra uppskattat är att det inte är någon pissdyr gammal musikskatt som köpts in. Det hade faktiskt varit just för dyrt. Istället är det egenkomponerad musik just för detta spel där några otroligt kompetenta metalsångare gästar, däribland några svenska stoltheter.

Utan att vara partisk: Sverige är bäst i världen på musik (per capita) – och musiken i detta spel håller hög, hög klass.

Serj Tankian.
Serj Tankian.

Ett sämre ”Doom”

Sen går det ju inte att ljuga heller. Det är väl trots allt ett sämre ”Doom” fast med en just sagt cool twist. Vare sig vapnen, banorna eller fienderna ger någon direkt wow-känsla. Man har sett, hört och dödat det innan. I synnerhet bossfighterna kändes rätt enformiga. Själva storyn är skön och underhållande, inte mycket mer än så.

Men för några få hundralappar är det absolut en upplevelse värd att sluka, särskilt om metal ligger en varmt om hjärtat. Efterhand som jag blir bättre är det också roligare och visst det blev några stunder av rejäl uppslukning.

På den femte banan hade jag hunnit bli varm i kläderna. Då satt jag där med hörlurarna uppe på ljudnivåer som bara vi rockidioter försöker oss på, headbangande och nynnande till beatet för att precisera mina attacker bättre samtidigt som jag taktfast sprejade helvetets väggar med demonblod.

Mycket mer rock n’ roll än så blir det inte. Jag skulle bara hällt up en whiskey också.

Publisert:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN