Menlöst och oinspirerat
Sport De olympiska spelen är de största som finns. Kulmen på år av förberedelser och ett liv av träning.
För idrottsmän, alltså. Vi som mest håller på med tv-spel kan inte riktigt säga detsamma.
”Vancouver 2010” saknar – precis som den absoluta majoriteten av OS-spel – allt som skulle kunna beskrivas som ”episkt”. Jag upplever inte något stort. Jag upplever en platt, tråkig meny där man kan välja mellan 14 olika grenar. Mitt stora OS-äventyr består av att ta medalj i störtlopp på första försöket och sedan slussas tillbaka till den där menyn igen.
Varför inte ge oss något sammanhang? Varför inte låta oss bygga upp drömmen om OS i något slags karriärläge? Varför inte åtminstone försöka visa evenemanget som den folkfest det är? Och – när vi ändå håller på och frågar oss saker – varför saknas potentiellt intressanta grenar som curling, längdskidåkning och ishockey?
De grenar som faktiskt finns i spelet är en rad ganska likartade utförsåkningsvarianter, några aningen mer sofistikerade hoppgrenar och den klassiska tråktrojkan rodel-bob-skeleton, som i god OS-spelanda mest känns som tre hopplöst långrandiga pulkaåk.
Det är inte så att grenarna är helt katastrofalt värdelösa – tvärtom har de flesta av dem förärats relativt genomtänka kontrollösningar. Men samtidigt kan man inte komma ifrån att ”Vancouver 2010” är så menlöst och oinspirerat att det riktigt skriker ”spela inte mig! Spela något annat!”. Det är helt enkelt inte mycket att bry sig om.
Bara ännu ett olympiskt spel.
Johan Martinsson