VÄRLDSBÄST IRON MAIDEN

Det här är de brittiska rockarnas största stund i Sverige

1 av 4 | Foto: ROGER LUNDSTEN
FRISK IGEN ”Av förra veckans krasslighet märks inte ett spår hos Bruce Dickinson, som i stället sjunger lungorna ur kroppen,” skriver Mattias Kling.
SPELA

GÖTEBORG. Det finns en rad stunder som är så fantastiska att jag måste nypa mig i armen för att förvissa mig om att jag inte drömmer.

Stunder då nackhåren reser sig, då varje cell i kroppen skriker av lycka och då hjärtat slår 666 slag i minuten.

Detta en kväll då Iron Maiden är bäst i världen.

”Maiden! Maiden! Maiden!”

Redan långt innan UFO: s ”Doctor, doctor” signalerar att det snart är dags, leker hejarklacksramsorna katt och råtta runt Ullevi medan rusiga vågor går fram och tillbaka över läktarna.

Som ett giftermål

Om relationen mellan den brittiska sextetten och dess svenska beundrare är den kärlekshistoria som den så ofta brukar beskrivas som så kan detta inte vara något annat än själva höjdpunkten: ett giftermål inför en sakta sjunkande sol och med heavy metal-gudarna som bröllopsvittnen.

Stämningen på arenan är helt enkelt så elektrisk att den skulle kunna driva hela SJ:s nät i södra Sverige, så tät att den skulle gå att skära med osthyvel när ”Aces high” markerar startskottet på en 120 minuters glädjekavalkad av sällan skådat slag.

Alla de förväntade inslagen finns där. Från att frontmannen som vanligt får avbryta sitt tal innan ”Revelations” då åskådarnas jubel blir för öronbedövande, till en allsång som lär höras milsvida omkring i ”Run to the hills” och ”Fear of the dark”.

Det är en kärlek som i juli bär Iron Maiden på över 56 000 axlar mot sin karriärs största stund i Sverige.

Det är nämligen inget annat än en klassiker som sparkar igång strax efter halv tio denna bedårande lördagskväll.

Driver med sig själva

Av förra veckans krasslighet märks inte ett spår hos Bruce Dickinson, som i stället sjunger lungorna ur kroppen och driver med bandets förutsägbarhet innan ”Can I play with madness” genom att hinta att såväl ”Rime of the ancient mariner” och ”Fear of the dark” kan stå på tur.

Men några dylika avsteg från det förväntade upplägget blir det självklart inte.

I stället är spelningen en välregisserad upprepning av den som fick Stadion att skälva en och en halv vecka tidigare.

Bara lite mäktigare.

Bara lite bättre.

Bara fan så mycket större.

Fega låtval

Då kan man förvisso muttra lite om att det bara är det väntade som levereras, sura över lite fega låtval och om att hårdrocken kanske nu satt den sista spiken i folklighetskistan.

Men det struntar jag i.

I stället ryser jag. Sjunger. Är tvungen att springa ett varv runt pressläktaren i ”Fear of the dark”. Lipar av glädje i ”Hallowed be thy name”.

Och hjärtat slår ännu 666 slag i minuten.

FAKTA

SÅ BRA VAR KONSERTEN – LÅT FÖR LÅT

Aces high

Iiiiiihaaah! Dickinsons tonartshöjning i refrängen är så självsäker och kraftfull. Tusentals och åter tusentals nävar som sträcks upp i luften lyfter fram bryggan dessförinnan.

2 minutes to midnight

Kvällens första ”Scream for me, Ullevi” sparkar igång denna allsångsfavorit från albumet ”Powerslave”.

Revelations

Lika vacker och farlig som en väsande giftorm. Aleister Crowley lär le en smula i den eviga fördömelsen när publiken hetsar fram den avrundande versen.

The trooper

Eddie som brittisk soldat under Krimkriget blickar ner mot scenen, men tyvärr verkar för få i publiken ha hörsammat den svenska fanclubens uppmaning att bandet skulle hyllas med ett hav av vajande Union Jack-flaggor.

Wasted years

Av den turnétrötthet låten behandlar märks föga. Maskineriet rullar envist på och glädjen i publiken är magisk.

The number of the beast

Ja, den är närmast söndertjatad. Men ändå så magisk med höga eldpelare, odjuret blickandes ned från högra kanten och med ett band badande i rött ljus.

Can I play with madness

Singelhiten från albumet ”Seventh son of a seventh son” verkar dela publiken i två läger. Hälften sjunger med, hälften – som mina läktargrannar – går på toa och köper sen öl.

Rime of the ancient mariner

Åh, du söta värld. Bara det skepps-knarriga mittenpartiet är så fängslande att magen knyter sig. Scenen ba

dar i rök, ljusrampen kränger som en skuta i stilla seglats och Steve Harris bas jagar ut måsarna över Göta älv.

Powerslave

Ännu en centralpjäs som på egen hand förklarar varför denna turné är något utöver det vanliga. Frontmannens fågelmask lär ge de yngsta besökarna mardrömmar för många år framöver.

Heaven can wait

En tämligen blek låt som ändå lyfter live, speciellt i allsångspartiet. Men ”The loneliness of a long distance runner” eller – inte minst – ”Alexander the great” hade varit fräckare val från ”Somewhere in time”.

Run to the hills

Ja... vad säga? Sönderspelad, förväntad – men ändå så frustande och förbannat bra. Jag är mållös. Hittar inte orden. Äh. Jag sjunger i stället...

Fear of the dark

... och jag fortsätter sjunga. Och sjunga. Det i sammanhanget färskaste stycket är i sig en minirysare. Över sju minuter allsång som får öronproppar att trilla ut och kepsen att lyfta från skallen när huvudstubben står på ända.

Iron Maiden

Signaturmelodin visar vägen mot huvudsetets obönhörliga slut. Och visst spränger mumie-Eddie den gigantiska guldsarkofagen bakom Nicko McBrain precis när han ska.

Extranummer:

Moonchild

Det närmaste ett finsmakarstycke kvällen bjuder. Och äntligen en publik som vet hur det ska bemötas. Tack, Ullevi!

The clairvoyant

Eddie i jätteformat leker med Dave Murrays gitarrhals och låten i sig är en klar uppryckning jämfört med Stadion, men det känns ändå som att guldklimpen kan putsas till ytterligare. Ja, jag kräver faktiskt det.

Hallowed be thy name

Jag lipar av lycka. Så jävla stort. Så jävla vackert. Så jävla... världsbäst.

Iron Maiden

Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 56 132. Längd: Två timmar. Bäst: ”Hallowed be thy name”. Sämst: Som vanligt pendlar ljudet här mellan riktigt bra och riktigt hemskt.

ARTIKELN HANDLAR OM