”Inspirerades av pizzaspya”

Spelhistoriens fem
sämsta licenstitlar

SPELA

Spelen vi älskar att hata bygger mer än ofta på licenser.

Kanske för att utvecklarna bakom dem är lata och inte bryr sig om att jobba på något som ändå kommer sälja sig självt i slutändan.

Det här är de fem absolut sämsta som de någonsin lyckats krystas fram.

5. Star wars: Masters of teräs käsi

Det är inte lätt att vara cool alla gånger. Lucasarts trodde antagligen att de hade hittat den ballaste titeln någonsin när de döpte sitt urusla fightingspel i ”Star wars”-tappning till ”Masters of teräs käsi”. De flesta som hörde talas om det tänkte antagligen: ”vad sjutton är det för konstiga prickar i de där konstiga orden på slutet”? Vi svenskar trodde nog att någon helgalen översättningsmaskin hade ballat ur. Och finnarna, de trodde inte sina ögon. Teräs käsi betyder nämligen ”stålhand” på finska.

4. Jaws unleashed

Det tog 31 år, men 2006 fick vi äntligen ett tv-spel baserat på Steven Spielbergs ”Hajen”. Som vi hade väntat.

I ”Jaws unleashed” tar man inte på sig rollen som Amity Beachs räddare, utan här spelar man faktiskt hajen själv. Följaktligen går det hela ut på att vara så jävla blodtörstig som möjligt. Man går på jakt efter sprattlande badare, fiskar upp torpeder från rostiga Andra Världskrigs-ubåtar och använder dem för att sänka oljeplattformar, och simmar ikapp med dykare genom förrädiska minfält.

Visst, det låter inte helt dumt. Tyvärr så är hajen långsammare än en sköldpadda på land, bilduppdateringen kass och kameran totalt oanvändbar. Paradoxalt nog utvecklades detta bokstavliga blodbad av samma spelföretag som gjorde det gulliga delfinspelet ”Ecco the dolphin”.

3. Fight club

Bara själva idéen att göra ett billigt och hyperkommersiellt fightingspel av civilisationskritiska mästerverket ”Fight club” är ju helt befängd. Spelet försöker fånga samma smutsiga ton och brutala känsla som filmen, men misslyckas givetvis kapitalt. Att Tyler Durden inte ens ser ut som Tyler Durden lindrar inte direkt smärtan.

Det mest absurda med det här spelet är dock att Fred Durst, sångare i Limp Bizkit och allmänt odräglig människa, är en spelbar karaktär. Nej, han var inte med i filmen. Inte heller någon av Limp Bizkits låtar. Men i någon sorts pinsam jakt på kredd har Durst alltså lyckats nästla sig in i spelet. Kanske tänkte han att det här skulle vara hans biljett tillbaka till rampljuset. Kanske tänkte han inte alls. Som så många gånger förr.

2. Superman 64

Det är svårt att prata om ”Superman 64” utan att börja skratta hysteriskt. Låt oss göra ett försök.

I ”Superman 64” har den gamle ärkeskurken Lex Luthor fångat Stålmannen i sin hemska virtuella värld. Här tvingar han Stålmannen att flyga genom ringar på tid, och skrattar gott åt sina onda påhitt. En grön kryptonitdimma skymmer effektivt all form av sikt eftersom utvecklarna gärna vilje dölja det faktum att de a) inte kunde programmera för fem öre och b) tog all sin inspiration från den pizzaspya de hade hittat utanför sina lokaler en morgon.

1. ET: The extra terrestrial

Nej, det hade inte gått att göra den här listan utan att placera pixelkatastrofen ”ET” på förstaplatsen. Det går givetvis att hävda att det är gammalt som gatan, att det släpptes tonvis med ruttna spel på åttiotalet, och att det därför inte är lika uppseendeväckande värdelöst som de skitspel som släpps nuförtiden.

Men det är svårt att bortse från den monumentala ilska Atari visade upp när de dumpade tre miljoner (!) osålda exemplar av spelet på en soptipp i Texas, krossade dem och täckte över skiten med betong. Spelet trycktes alltså upp i samma hiskeliga volymer som spel som ”Call of duty”. Och var knappt spelbart.

Inte undra på att Atari bara ville glömma eländet. Men så länge sådana här listor existerar kommer de aldrig få tillfälle att göra det.

Jonas Högberg

ARTIKELN HANDLAR OM