Ett ofullständigt pussel

Pusselspelet Stacking skulle behövt mer – av Tim Schafer

SPELA

PUSSEL Jag behöver bara ett ord för att beskriva Tim Schafers storhet.

Nej; inte ”humorn”, inte ”pusslen”, inte ”håret”.

Ja; ”världarna”.

Schafer är framför allt en världskonstruktör. Det är däri hans verkliga geni ligger. I hans förmåga att skapa helt unika, imaginära platser, få oss att tro på dem förbehållslöst, få oss acceptera dess sjövilda logik. Det är i de här världarna som hans sprudlande humor och skruvade utmaningar fungerar som allra bäst.

Inte Schafers spel

Och på samma sätt som att det kändes helt naturligt med ett art deco-stajlat dödsrike fyllt av Mexikanska calacafiguriner (”Grim fandango”) och ett sommarkollo för barn som kan resa in i folks medvetanden (”Psychonauts”) så känns det genast så självklart att världen i ”Stacking” befinner sig i en stiliserad mellankrigsera och befolkas av ryska matrjosjkadockor av trä.

Så en sak har Lee Petty i alla fall lärt sig av sin mentor.

För även om Double Fine – Tim Schafers spelstudio – ligger bakom ”Stacking” så är det viktigt att tänka på att han inte längre leder alla deras projekt. ”Stacking” är framför allt Pettys, och inte Schafers, verk – och när man väl kommit över den inledande förtjusningen så blir det uppenbart väldigt fort.

Här finns inte sakerna som Schafer brukar fylla sina världar med.

Obefintlig humor

Det är till exempel inte så humoristiskt. Man kan förstås uppskatta charmen och det geniala i idén att lösa pussel genom att ta kontrollen över massor av olika dockor med skilda förmågor. Men man skrattar aldrig.

Inte åt handlingen. Inte åt dialogerna. Inte åt karaktärerna.

Spelet innehåller inte heller mycket till pussel. Eller rättare sagt – det innehåller många pussel, men alla är förolämpande enkla. På sista banan behöver man exempelvis väcka en skräddare som har somnat. Bredvid honom står en docka som säger ”Åh, om vi bara kunde göra ett högt ljud”. Och jämte honom står en docka som är utrustad med en enorm tågvissla. Låt mig bespara er att behöva gå in på Gamefaqs, och avslöja lösningen på denna gåta. Du ska 1. ta kontroll över dockan med tågvisslan. 2. Vissla. Och det känns inte så himla eggande, om jag ska vara ärlig.

Makalös atmosfär

Jag inser att det kanske kan tyckas problematiskt för mig att säga detta när jag i skrivande stund har en krönika rubricerad ”Svåra spel är en sjukdom” på Spelas förstasida, så bara för att undvika missförstånd: krönikan handlar om storybaserade spel där jag väljer Easy för att slippa irritera mig på fiendestrider som inte borde varit där i första taget. ”Stacking” är ett pusselspel, och pusselspel måste kunna erbjuda en intellektuell utmaning.

Det lyckas sällan göra det.

Men det måste poängteras – rent atmosfäriskt är det mycket få saker som kan mäta sig med spelet. Det utspelar sig på fantastiskt stiliserade och tidstypiska atlantångare, zeppelinare och ånglok. Det är platser välsignade med en sjukt läcker skärpedjupseffekt, imponerande detaljarbete, och som hela tiden bubblar av liv och rörelse.

Snart tänker man inte ens på att världen är befolkade av ryska, delbara dockor. Det känns bara som att man åkt i en tidsmaskin och landat i en vackrare era.

Så om jag ska beskriva ”Stackings” storhet med ett ord så skulle det vara ”världen”.

Till skillnad från i fallet Schafer beror det framför allt på att jag inte kan komma på så många andra.

FAKTA

➕➕➕ Stacking

Från 7 år

Format: Playstation 3 (nedladdning, 105 kr), Xbox 360 (nedladdning, 105 kr)

Johan Martinsson

ARTIKELN HANDLAR OM