Skämmigt – och revolutionerande

I Kinect-spelet Dance central dansar du – på riktigt

SPELA

Det är meningen att det ska göra ont att utvecklas. All förändring är smärtsam i början. Det är därför det finns något som heter växtvärk.

Men ”Dance central” tar smärtgränsen till helt nya höjder, tar den långt bortom stratosfären.

För om du tyckte att det var obekvämt nog att stå och knägunga med en leksaksgitarr på vardagsrumsmattan i ”Guitar hero” så har du inte kört den rumpsmiskande dansrörelsen till Lady Gagas ”Pokerface” i ”Dance central” ännu.

Skäms med sällskap

Det är ett ögonblick då man önskar att man var ensam i hela världen med sin skämskudde som enda sällskap. Vilket är en lite paradoxal känsla eftersom det är ett spel gjort för sällskap.

Det ska dock sägas att känslorna är helt individuella.

Det är inte du, det är jag. Som man brukar säga.

Men för den nya exhibitionistiska generationen – de som inte bara kan dansa nyktra utan dessutom köar i tusental för att få göra det på rikstäckande tv – så måste däremot ”Dance central” vara en skänk från ovan. Här är ett spel där man faktiskt dansar på riktigt, en kamera som känner av varje kroppsdels rörelser, tajming och takt – till skillnad från dansmattor och ”Dance dance revolution” och sånt som bara kunde simulera river dance på sin höjd. Här styrs inget av pilar eller knappkombinationer, det är bara du och dina ljumskar.

Youtube-vänlig revolution

Till skillnad från de övriga Kinectspelen där man själv styr en karaktär handlar det här om att försöka härma sin avatars luftjuck, handklapp och ryggsnurr. Det är svårt, men träningsfunktionen som bryter ner varje moment inför varje låt är tacksam och pedagogisk.

Det går dessutom att dansa tillsammans i grupper om tre personer. Och då har jag ännu inte nämnt den extremt Youtubevänliga funktionen att mitt i låten spela in sin egenkoreograferade freestyledans. Den kommer troligtvis resultera i den slutgiltiga flodvågen av användarskapat material som till sist översvämmar internet.

Som spelform betraktat är ”Dance central” inget annat än en revolution.

För vad man än tycker om det som spel så kan man inte blunda för att det är ett tekniskt jättekliv och det mest avancerade i Kincetfloran.

Då får man räkna med att det gör lite ont.

Det gör ju det när knoppar brister.

Kristofer Ahlström

ARTIKELN HANDLAR OM